Max Pesos

Essä för "Att skriva kulturkritik" Mittuniversitetet 2009 (Baserad på tidigare inlägg i bloggen)

Den västerländska demokratin i dess nuvarande form, som jag föredrar att kalla kapitalistisk istället för marknadsliberal, har knutit upp sin egen svans. De omsorgsfullt uppbyggda regelverk som ska skydda det privata ägandet håller på lösas upp. Samtidigt som Google och Microsoft går med miljardvinster får andra stora företag brottas med de problem som har uppstått i Internets farvatten.

Bland annat anser en ansedd forskare, Thomas E Patterson från Harvard, att papperstidningen håller på att dö. Och med den kommer antagligen nyheter, som vi ser dem i dag, att gradvis försvinna. Han menar att de mesta av journalistiskt arbete ligger hos dessa papperstidningar. Vilket han antagligen har rätt i.

Raset är störst i USA, våra svenska tidningar mår fortfarande relativt rätt bra. Men det är intressant att, enligt Patterson, tidningarna har svårt att få lönsamhet i sina webbupplagor. Dålig lönsamhet via mindre upplagor och mindre annonsintäkter genererar uppsägningar vilket ger ”sämre” nyheter och ännu mindre upplaga. Ser på papperet ut som en katastrof. Noterbart är att 11 norrländska städer ”tappade” gratistidningen Metro. Den gode Patterson är alltså inte helt ute och cyklar. En fortsatt god journalistik hänger alltså ihop med hur lönsam en journalistisk gärning är. I det långa loppet tror Patterson att det är ett hot mot demokratin. Jag tror att han har helt rätt även om journalistiken också tidigare varit behängd med ett lönsamhetsresultat. Inte den offentligt finansierade dock, får man hoppas, och det är kanske den vi kommer att få luta oss mot för att kunna upprätthålla den där demokratin.

Hur kommer framtidens nyhetslandskap att se ut. Få dominerade nyhetsbyråer typ AP, TT etc.? Till förfång för de lokala nyheterna? Vi fostrar just nu en generation som är van att få allt gratis via nätet. Men att ha en korrespondent stationerad i Afghanistan är ingen billig historia och någon måste betala det.

Men dagens lokalpress sitter inte med armarna i kors och inväntar slutet. Under de sista 10-15 åren har de gått samman i koncerner som dominerar lokalt. De köper in sig i andra koncerner på andra håll och bildar nätverk. På sina håll delar de nyheter med varandra. De äger reklamfirmor, radiostationer. De är alltså redan på väg mot det jag skrev om här ovan.

Den skola jag arbetar på hade besök av marknadsförare från en lokaltidning. De var väldigt intresserade av hur dagens ungdom läser sina nyheter och hur de önskade att det såg ut. Till min förvåning ansågs faktiskt papperstidningen lika populär som nyheterna på nätet, dock var ingen beredd att betala för den. Tidningen finns tillgänglig nu när de bor hemma och deras föräldrar, hopplöst föråldrade, prenumererar på den lokala tidningen. TV verkade vara den stora förloraren. Nästan ingen av ungdomarna såg program när de gick i realtid utan väntade och såg dem på SVT play eller någon annan kanal. Sitcoms och filmer laddade de helt ogenerat ner.

Eftersom Patterson är amerikan är det också från den synvinkeln han delger oss sina åsikter. I USA pratas det idag om tidningsdöden då flera ansedda stora tidningar har gått i graven och fler väntas göra det. Lika illa verkar det var i England. Sverige är än så länge förskonat, om man kan kalla det så. Vi har tappat lokaltidningar, men inte i den utsträckning som i USA.

Det känns som om detta bara är ett av problemen som radar upp sig på grund av nätets förmåga att dra till sig mer och mer av den öppna marknaden. Bokaffärer har på sina håll beklagat sig över konkurrensen från Internetbokhandeln. Inte så högljutt dock. Men de har sett en nedgång och både förlagen och deras  förhoppningar på e-boken har varit något återhållsamma. De inser att något måste ske, men osäkra på om e-boken är det rätta. Precis som med Google Books är det ersättningarna till upphovsmännen som inte är riktigt klart (åtminstone vid denna essäs tillkommande).

Nyhetstidningarna har försökt att ta betalt för tillgängligheten på nätet. Nästan alla har misslyckats. De tidningar som gör en vinst på webbupplagan genererar inte några summor som får aktieägarna att jubla. Fördelen är kanske att de köper sig tid för att lösa problemet. Mera tid betyder också färre konkurrenter. Är du riktigt stor kan du härda ut längre.

Internet står för det som är gratis. Som Piratpartiet uttrycker sig vill de ”släppa kulturen fri”. Jag kontaktade dem och frågade vad de menade. Jag hade i min enfald alltid betraktat kulturen som fri, åtminstone här i Sverige. Visserligen får jag betala en summa ibland för att få ta del av den, men lika ofta är den gratis. Bekostad av kommuner, landsting eller staten då det inte är kulturutövaren själv som får stå för förlusten. Ty kultur är väl något som går med förlust? Jag är väl medveten om hur mycket varje biljett till Dramaten kostar, egentligen. Medveten om hur mycket subventioner kulturen uppbär. Vad det kostar att betala min TV-licens. Men jag ger gärna av mina skattekronor, det är en demokratisk skyldighet för att få ta del av min demokratiska rättighet. För visst är det så, någon måste alltid betala. Skådespelare, författare, musiker är inte olika oss andra. De behöver mat och husrum, en lön.

Piratpartiet svarade att deras policy, som låg till grund för detta uttalande gällde ”ett musikstycke, ett TV-program eller annat media som generellt idag betraktas som en produkt”. Man kan säga att min och Piratpartiets syn på vad som är kultur inte är riktigt samstämmig. Eller för att vara mer korrekt, jag har ett något vidare begrepp för kultur. Piratpartiets kultursyn verkar begränsa sig till det som är nedladdningsbart. Därmed inte sagt att min syn på något sätt är bättre eller sämre. Den är bara inte likadan.

Men oavsett vad man tycker om det kvarstår det faktum att kulturutövare, såväl som journalister, behöver en inkomst. Om kulturen ska vara fri och alltid finnas tillgänglig på Internet för vem som helst att beskåda eller ladda ner, vem betalar dem? Jag har redan gått igenom svårigheterna för nyhetsmedia att få en inkomst från Internet. Kulturutövarna kommer att stå inför samma problem.

Nu är inte det här någon ny diskussion. Musiker har kämpat med detta ända sedan Napster såg dagens ljus för något årtionde sen. Det vanliga argumentet är att det är bolagen som snor åt sig den största biten av kakan och det är bara rätt åt dem om de förlorar sina miljardinkomster. Men om kakan blir mindre för bolagen så lär den bli ännu mindre för musikerna. Det är inte så att de går skadeslösa ur affären. Musikerna själva befinner sig i något slags Limboland. Anders Wendin (Moneybrother) uttryckte det väldigt träffande när han sa ”skriv hellre att jag säljer amfetamin på skolgårdar” än att uttala sig om nedladdningen. Musiker riskerar att stöta sig med sina fans.

Gagerna stiger. Ozzy Osbornes gage för att spela på Hultsfredsfestivalen för några år sedan tvingade arrangörerna att höja biljettpriset vilket resulterade i färre besökare. De har inte hämtat sig från det än. Publiken, trendkänsliga som de är, skaffade sig snabbt en annan festival att besöka. Stora internationella band som U2 vill utöka sina spelningar så pass mycket att arrangörer börjar tacka nej. Skivbolagen pratar idag om en 360-gradig kontroll på sina artister. Det vill säga att de till och med börjar arrangera konserterna själva, managerbiten, marknadsföring etc. Allt. Artisten kommer att bli ännu mer uppbundna till sitt skivbolag. Skivbolagen kommer att tjäna ännu mer av den där kakan. Kort sagt verkar nedladdningen kontraproduktiv för musiker oavsett hur man vrider och vänder på det.

En av lösningarna är Spotify. Men flera musiker har beklagat sig över den låga ersättningen. Magnus Uggla och Bob Dylan är de mest kända. Uggla vände sig mot att ersättningen gick till bolagen som sen fördelade ut den på alla sina artister. Ett system som närradion haft tidigare och som måste vara det mest demokratiska man kan tänka sig. De mer etablerade artisterna hjälper sina mindre kända att tjäna sig en liten slant. Men jag kan förstå, att när den ström av pengar stimersättningen ger plötsligt förvandlats till en rännil så jämrar artisterna sig. Det är deras levebröd.

Det är den här upphovsrätten. Nästan alla jag känner har en åsikt om den idag. Det är den som är upphovet till alla dessa problem som Internet skapar. Alltså måste vi göra något åt den. Argumentet att den är för lång kan jag hålla med om. Att en musiker eller författare kan håva in pengar 70 år efter sin död tycker jag är absurt. Piratpartiet vill begränsa den till 5 år, vilket är rätt intressant. Kanske inte för en musiker eller en filmskapare. På 5 år hinner de nog få ut det mesta. Men en författare har kanske bara inlett försäljningen på en internationell marknad vid det laget. Eller en teaterpjäs, som har en betydligt längre lönsam levnad.

På min direkta fråga till Piratpartiet om vem som helst alltså kunde sätta upp en pjäs eller ge ut någon annans bok och själv håva in vinsten så svarade de otvetydigt ja. Jag förtydligade mig och frågade om det även gällde kommersiellt, alltså ett bokförlags rätt att gå förbi upphovsrätten, så var svaret lika otvetydigt ja. Nu kan jag vrida och vända på det här och utan större tankeförmåga komma fram till att det öppnas dörrar för kommersiella intressen att göra sig vinster på bekostnad av upphovsmannen. Jag vet inte om Piratpartiet fick sig en tankeställare efter samtalet med mig, men den bestämda uppfattningen om 5 års upphovsrätt togs bort från deras hemsida.

Det är som om denna hysteri runt upphovsrätt och storbolag kan stötas och blötas i det oändliga. Men kulturarbetaren, upphovsmännen glöms gärna bort. De har visserligen sålt sig till kapitalismen genom att överlåta sina rättigheter, men har de något val? Att själv sköta allt administrativt arbete för att kunna upprätthålla sitt yrke tar antagligen allt för mycket tid. Åter, det är inte bara Warner bros, Bonniers eller Sony BMG som drabbas.

När man av och till dessutom hör politiker ha uppfattningen att ”kulturen ska bära sina egna kostnader” ser framtiden för kulturarbetare väldigt dyster ut. Även de insändare som skvallrar om att landstinget ska hålla på med sjukvård och inget annat får en att börja fundera. Vill ingen längre betala för kulturen?

Men det spelar ingen roll vad någon i min egen generation tycker och tänker. Det är inte vi som formar morgondagens mediesamhälle. Det är den yngre generationen, som är uppvuxen med ett helt nytt informationsflöde. Det är dessutom min generation som har försett dem med det. Vi balanserar fortfarande på gränsen mellan det gamla och det nya. Jag tror att ingen idag kan inse vidden av vad Internet egentligen kommer att betyda. Om trettio år kommer samhället att domineras av den Internetuppfödda generationen och det intressanta är hur löser de problem som kan uppstå. Vi står kanske inför ett helt nytt politiskt system. Dagens samhälle bygger på konsumtion. Framtidens samhälle borde rent logiskt bygga på ickekonsumtion om det fortsätter i samma takt. Den yngre generationen är inte beredd att betala på samma sätt som den äldre generationen. Är det en socialistisk eller rent av fascistisk framtid vi går till mötes? I alla händelser kan den kapitalistiska världsordningen skaka i sina grundvalar på längre sikt. Eller ska den kapitalstarka eliten lyckas forma en ny typ av konsumtionssamhälle där vi sitter instängda i våra lägenheter och förmedlar oss med omvärlden via vår dator. Det verkar faktiskt som om de större bolagen redan börjat omforma sin strategi och de lokala aktörerna likaså. Det är idag exempelvis möjligt att handla sina matvaror på Internet och få dem hemkörda.

Den framtidstron har beskrivits flera gånger. Människan som en del i ett stort maskineri vars enda funktion är att konsumera eller helt enkelt hålla igång en rätt själsligt menlös samhällsexistens. Den är oftast, för att inte säga alltid, dystopisk. Jag vill inte måla upp den bilden även om det är lätt att tro det. Men, det är som om alla bara ser fördelar med Internet och inte några följdverkningar. Vad händer om all handel flyttar in i den där burken vi har stående i lägenheten. All social verksamhet bedrivs via fiberkabel. Kulturutbudet koncentrerar sig till Youtube. Visst är det ändå lätt att föreställa sig Orwells eller Matrix värld när FRA- och IPRED-lagar upprättas.

Men det är inget nytt under solen. Som vanligt. För det känns som om vi lever i en tid då de första stegen tas mot en helt ny typ av värld fast det egentligen är samma gamla hierarkiska maktsamhälle, den tar bara en ny form.

Jag vill gärna tro att detta sker med jämna mellanrum i vår värld. Min far föddes 1924. Han upplevde ett världskrig och det efterföljande uppsvinget. Jag är född på 50-talet och fick uppleva berlinmurens fall. Det var en rätt omtumlande upplevelse. Jag kände inte till något annat än en värld delad i två med en mur uppsatt emellan. När den revs fylldes jag med lika mycket bävan som lättnad. Någon, jag minns inte vem, sa att man kunde säga vad man ville om kalla kriget, men det fungerade. När det flög in två flygplan i World Trade Center såg jag det som en följdverkan av det kalla krigets slut. FRA-lagen är en naturlig följd av det. Så kan jag fortsätta. Men att se en följdverkan av att kapitalismen reformerar sig, kan jag inte. Eller, vågar inte.

Samtidigt som de stora mediekoncernerna brottas med problemet att behålla sin lönsamhet och samtidigt ha en tillväxt så växer det mer okontrollerbara informationsflödet. Exemplet under oroligheterna i Iran är slående. Vi översköljdes med twitter och blogginlägg. Vi fick en inblick i att alla motståndare till det religiöst hårt styrda Iran kanske inte bara är för en demokrati utan driver kampanjer för en annan typ av hårt styrt samhälle. Bilden som media har byggt upp av en klerikal diktatur som måste störtas till varje pris, fick sig en liten törn. Alla alternativ var kanske inte så trevliga. Samtidigt är det i detta enorma informationsflöde ännu svårare att hålla sig med en åsikt om något, då allas sanning ska upp på bordet. Men det är samtidigt lätt att skaffa sig en åsikt som man kanske inte visste att man var kapabel till. Det är alltid intressant.

Ytterligare ett exempel är avsättningen av president Manuel Zelaya i Honduras. Inte lika stor nättrafik som under Iranexemplet, men ändå tillräckligt för att två bilder skulle framstå. Jag hade själv väldigt svårt att förstå och gjorde ett inlägg i min egen blogg. Jag fick en respons på inlägget från en svensk skribent boende i Miami. Han ansåg att mitt inlägg var bra i förhållande till alla vänsterskribenter som inte förstod den syd- och mellanamerikanska mentaliteten. Jag var tvungen att nagelfara mitt inlägg och stod än mer frågande. Mitt inlägg handlade just om att jag inte förstod och hur han kunde se en högervinkel i inlägget övergår mitt förstånd. Han skrev dessutom ytterligare ett inlägg. Jag hade inte efter två dagar lagt ut hans respons på min blogg och det var mer än han kunde stå ut med. Han var kort och gott rasande.

Det är alltså inte bara ett överflöd av information, det läses och tolkas efter eget huvud och responderas därefter. Jag ser ofta i kommentarer till artiklar på de stora drakarnas webbsidor hur de domineras av mindre genomtänkta inlägg. De kommenterar ofta journalisten och inte artikeln.

Men det är väl också det som jag tycker är den största fördelen. Vem som helst får uttala sig, det är demokrati….. eller ett kaos. Alla får plats, regelverk saknas.

Ur detta kaos ska kapitalismen sålla ut de lönsamma guldkornen. Men, en lönsam marknad kan bara hålla ett specifikt antal aktörer. Tillför man en bokhandel på nätet är det inte så att bokförsäljningen ökar. Den måste då minska någon annanstans. Faktum är att bokförsäljningen har gått ner sen 2008 efter att under en tioårsperiod gått upp, så markanden krymper alltså från flera håll. En bokhandel på nätet mot en bokhandel i Härnösand exempelvis. Det finns bara utrymme för en. Hårt draget.

Fördelen med att sälja böcker på Internet är mindre lokalkostnader, mindre personalkostnader, ökad transportnäring. Nackdelen är nedlagda bokaffärer, mindre arbetstillfällen, tomma outhyrda affärslokaler. Skivbranschen har redan gått igenom det här stålbadet. I Sundsvall finns bara en skivaffär, den säljer och köper vinylskivor.

Det är en sanning som alla känner till men som förtjänar att upprepas. Och jag tror inte att den generation som växer upp är speciellt medveten om den. Precis som jag aldrig var medveten om att det fanns en värld bortom kalla kriget. En värld på andra sidan muren.

Hur ser världen ut när vi kopplar bort det analoga livet?

Det är, som sagt var, med lika stora delar bävan och lättnad som jag ser framtiden an. Jag är av den åsikten att det är svårt att stoppa utvecklingen. Oavsett om det är en språklig eller en politiskekonomisk. Språket tar sina egna vägar och ord uppfinns eller hittar nya sätt att böjas på. Ideologier kommer och går.

Som textlärare kan jag ibland förfasas över hur elever använder ett språk som lutar mer och mer åt en form som liknar talspråket. Slår jag upp vilken dagstidning som helst kan jag se var de har lärt sig det. Ett ord som gammelmedia börjar slå rot. Nästan norrländskt kan jag tycka. Det betecknar de medier som är ”traditionella”, tidningar, TV, radio, böcker etc. De nya medierna innefattar framförallt bloggsfären och de webbsidor som visar videoklipp exempelvis Youtube. Jag kan tänka mig att de sociala nätverken också går under samma beteckning. Den stora skillnaden är att mediekonsumenten har ett större inflytande över vad som publiceras. Äldre medier har oftast en redaktion som väljer vad som är bäst att publicera.

Den yngre generationen behärskar också dessa nya medier till fulländning. De uppfinner ett helt nytt språk via chattar, mobiltelefoner och mail. Ett språk fullt av symboler. Ett helt nytt sätt att använda kommatecken, punkt, kolon :o. Det är på ett sätt helt revolutionerande och kommer med tiden att inkorporeras i samhället i samma takt som de själva blir vuxna.

De har med tiden, tycker jag, lärt sig bättre vad som är sanning och ren åsikt i informationsflödet. Men jag är väldigt osäker på om det är en överdrivet positiv tolkning av mig. Motsatsen är för hemsk. Jag är för denna explosion, för denna informationsutveckling så även jag kan blunda för vad sanningen egentligen är.

Jag har inget annat val än att inordna mig i utvecklingen och se var det bär hän. Och det jag tycker ska bli det mest intressanta att följa är hur framtiden ska behandla problemen som kan uppstå när ingen längre är villig att betala för nyheter, film, musik. Det kanske är konstarter som helt kommer att försvinna i digital form och endast överleva i sitt analoga tillstånd. Det vill säga som teater och konserter. Film och nyheter har jag väldigt svårt att se hur de ska uppdateras till en mer inkomstbringande verksamhet. Men det kommer säkert en lösning.

För hur konstigt den än kan låta tror jag att detta digitaliserade samhälle i förlängningen faktiskt kan vara det som öppnar för de riktigt gamla konstarterna. Ett socialt behov kommer att finnas som inte nattklubbar och krogar kan uppfylla. Desto fler kommersiella verksamheter som flyttar in på nätet, desto större kommer behovet att bli av de mer otvungna social plattformerna . Jag är visserligen motsagd av den befintliga statistiken. Teater/dans har en nedåtgående trend. Men jag är övertygad om att det med tiden kommer att vända.

Trots att jag är relativt optimistisk vad gäller framtidens kulturutbud så delar jag inte den optimismen med alla yngre. Jag gjorde en helt ovetenskaplig undersökning där jag diskuterade med att antal ungdomar om hur de ser framtiden an. De är mer pessimistiska än vad jag är.

De ansåg att de själva sitter allt för mycket vid datorerna och att framtidens människor kommer att se helt annorlunda ut. Att ryggraderna kommer att ändras, fingrarna kommer bli längre, isoleringen större. De tycker att språket på Internet är aggressivt, irriterar sig på den mängd reklam som finns överallt, hur lätt det är att bli lurad. Det intressanta är att ingen av dem över huvud taget hade funderat över samma saker som jag har mina dubier om. De är fullständigt övertygade om att musik alltid kommer att finnas tillgängligt på Internet, webbnyheter kommer alltid att kunna läsas (och litas på). Men de hade ingen förståelse alls för upphovsrätten, trots att en kamrat till dem varit utsatt för stöld av en bild som sen använts i kommersiellt syfte. Det finns alltså ingen förståelse för att någon måste betala. Eller rättare sagt, förståelse för att någon annan än de rika bolagen ska betala.

Och jag förstår dem. Det är egentligen samma typ av protest som gjordes på sextiotalet eller sjuttiotalets progg- och punkvåg. De antikapitalistiska rörelserna ledde till helt nya musikscener, en helt ny approach till femtiotalets största uppfinning, rock´n roll. Det är en av anledningarna till att jag inte är orolig. Ingen av oss som upplevde den tiden hade den minsta tanke på vad framtiden hade i sitt sköte. Det var här och nu som gällde. Men det blev bra, till och med ur en kapitalistisk synvinkel. För det spelar ingen roll om du är beatnikpoet eller ung arg punkare. Du gör det du älskar och skapar med tiden en marknad för att överleva. Visst är livet rätt underbart. Det är kanske också den enda gången jag kan tänka mig att hylla marknadskrafterna som en produktiv kraft i samhället. När den sker på den unga generationens villkor.

Så framtidens kultur kommer att överleva och utvecklas. Nyhetsjournalistiken är jag däremot tveksam till. Jag delar Patersons oro. Risken finns att den djupare undersökande journalistiken kommer att dikteras av lönsamhetsdirektiv eller av rent politiska skäl. Den som sitter på pengarna kommer också att styra vad som sägs, om vem och när. Konspirationsteorier, som är så vanligt i USA, kommer att spridas via olika bloggar. Hellre en sannolikhet än en sanning. Ja, Tage Danielsson var en man som visste, redan när han beskrev kärnkraftsdebatten på sjuttiotalet, åt vilket håll vi var på väg. Så de politiska och kommersiella krafternas vilja och kunskap att styra media är ingalunda något nytt. Men det ironiska är att informationssamhället överöser oss visserligen med allsköns information, men den blir allt svårare att sålla i. Allt enklare att manipulera. Redan idag används sociala nätverk som marknadsföring. Det kan startas en debatt om något, av marknadsföraren själv, för att sprida kunskap om något.

Jag undervisar bland annat i marknadsföring och när mina elever ska starta upp en marknadsföringskampanj har alla, ingen utesluten, en del som riktar sig mot målgrupper via sociala nätverk på ett mycket manipulativt sätt. De är dessutom medvetna om att de själva ständigt utsätts för dessa PR-trick. Så hur mycket jag än kan förfasa mig över detta förfarande kan jag ändå känna en viss trygghet i att de alla är medvetna om det. Att de kan hantera det. Det är ett bevis på att de kommersiella krafterna alltid hittar en väg likväl ett bevis på att människan alltid hittar ett sätt att värja sig mot det.

Men det är kanske något vi får vänja oss vid. Att något är mer sannolikt än sant. Åtminstone här i västvärlden.

Man får påminna sig om att i Sverige, som är ett av de datortätaste länderna i världen, når Internet cirka 80-85 % av hushållen. Så ser det inte ut i resten av världen. Jag kan föreställa mig att statistiken globalt är det omvända. Dessutom tror jag inte att vi någonsin kommer att se en hel värld som är uppkopplad. Så de problem som vi kommer att uppleva här är kanske helt väsenfrämmande på den afrikanska kontinenten. Vilket fyller mig med lättnad.

Vi står vid en vägkorsning och vi får inte välja om vi ska sälja vår själ till djävulen likt Robert Johnson (vars musik blev fri 16 augusti 2008), den är nog redan såld. Vi får kanske vänja oss vid sannolikhet i allt större utsträckning. Men jag är också övertygad om att vi kan möta den riktiga sanningen, den som är du och jag, på olika scener runt vårt land.

Hav förtröstan.