Max Pesos

På äventyr i verkligheten

Which one´s Pink?

Kategori: Musik

Jag har suttit och grunnat över en Facebooksida som hyllar Pink Floyd. Där förs en diskussion om vilket album som är bäst. Förvånande nog säger väldigt många Animals. Ännu mer förvånande är jag när en arbetskollega säger likaledes. Till hennes försvar ska sägas att hon druckit en hel del alkohol, men det är förstås då sanningen kommer fram.

När man konfronteras med den här typen av sanning är det dags att dagtinga med sig själv. Animals uppfattas av mig som det absolut svagaste albumet som gruppen gjort. Hur kan det då komma sig att så många tycker att det är det bästa de gjort!!!!!?

 

Det var i och med den plattan som PF blev exakt så pompösa som de anklagades för att vara. Roger Waters tog över gruppen med sitt politiska patos (som absolut inte ska upplevas som något negativt, sa undertecknad, uppvuxen som han är med den svenska proggen). Men Waters engagemang blev det allenarådande som ytterligare manifesterades i den oerhört pretentiösa "The Wall". Det var i och med den plattan som jag la ner mitt lyssnande på dem.


SVT sände en kort BBC-dokumentär om bandet i K-special. Alla medlemmarna fick komma till tals, enskilt. Det framgick hur oerhört smärtsamt de upplevt Syd Barretts genomklappning, hur skyldiga de kände sig. Den som förste märkte sjukdomen var David Gilmour, som ersatte honom. Gilmour var gammal vän till Barrett och var inkallad för att det psykedeliska geniet blivit allt för oberäknelig. Bandmedlemmarna säger själv att de blundat för alla tecken på galenskap och hoppats att det skulle gå över.

 

Men de arbetade med tiden ihop sig som en grupp utan Barrett. De återkommer ständigt i dokumentären, att Pink Floyd är en grupp. De kan inte producera musik av toppkvalité om de inte arbetar som en grupp.


"Dark side of the moon" var det sista alster som de arbetade gemensamt. Alla tog del. Plattan är ett sannskyldigt mästerverk och medlemmarna själva säger att allt de gjort fram till den inspelningen var en lärotid. Vilket gör det än svårare att följa upp. Men "Wish you where here" är nästan lika bra och Wright-Waters-Gilmour samsas om att ha skrivit låtarna, men Mason lyser med sin frånvaro.


Efter dessa två plattor kommer "Animals". Alla låtar utom en skriven av Waters, "Dogs", som han skrivit tillsammans med Gilmour. Svepande musik som inte leder någonstans. Inget nyskapande, inget spännande. Jag uppfattade den som en mellanplatta och accepterade. Hur skulle de ha kunnat komma upp i samma kvalité som de två tidigare? En omöjlighet. Men som den stora Fan jag var vid den här tiden förlät jag dem detta sidosteg och inväntade påföljande platta.


"The Wall" är ett enda långt epos skrivet av Waters som en introvert uppgörelse med sin egen barndom. Gilmour får vara med på tre låtar. Richard Wright har, åter igen, inte fått bidragit med en enda låt. Jag uppfattar plattan som en resumé av allt de tidigare gjort. Det finns melodislingor på den som hörts på tidigare verk. Det hör man tydligt om man följt dem under hela karriären. Waters gör bokslut. Och det gör även jag. Jag köpte plattan (vinyl naturligtvis) nu i somras, enbart som en gravsten att ha bland de andra.


Jag vill med detta hävda att de som gillar "Animals" och "The Wall" gillar Roger Waters. Det gör inte jag. Jag gillar Pink Floyd.


Syd Barrets Pink Floyd var just Syd Barrets Pink Floyd. Nyskapande och debutplattan "The piper..." är fruktansvärt bra. Men det som följde var gruppen Pink Floyd och de överträffade den första uppsättningen med hästlängder.

 

Dokumentären avslutades med att medlemmarna fick frågan om de skulle spela ihop igen efter Live 8-galan 2005. Det verkar hänga på Gilmour. Han är mycket sur på Waters, och det med all rätt tycker jag. Men han får inte hemfalla åt samma storhetsvansinne, att det är han som bestämmer. Pink Floyd är en grupp.


Dock är jag konstant emot alla dess återföreningar av band vars storhetstid är förbi för länge sen. För Pink Floyd kan jag däremot göra ett undantag. Deras musik är tidlös.

Kommentera inlägget här: