Max Pesos

Jaha.

När det har varit så varmt som det varit under en längre tid och det helt plötsligt uppenbarar sig en molnig, dyster himmel när man kliver upp på morgonen, då tror man att sommaren tagit slut. Att det inte kommer att vara en soldag till förrän någon gång i maj. Det är nästan så att jordens undergång bjuder på en försmak, en matinéföreställning, om vad som komma skall.

Att det är den första augusti förstärker bara känslan. Det var den sommaren.

På måndag börjar säkert större delen av Sveriges arbetskraft att arbeta. Det borde vara deprimerande, men är det inte. Åtminstone inte för mig. Jag tror att jag har en gothare förborgad långt in i min själ. Han är långhårig, om man får önska hur han ser ut. Draperad i en lång skinnrock glider han runt i mitt inre med ett belåtet flin på sina läppar. Jag hoppas att han är besjälad med samma förundran inför världen som döden i Terry Pratchetts böcker om diskvärlden. Det vore stilrent. Dom skulle säkert bli goda vänner. Döden och gotharen alltså, Terry Pratchett med för den delen.

Men jag har fortfarande två veckors ledigt och på måndag åker jag till Oslo för att träffa min dotter.

Jag har bestämt att jag, till varje pris, ska se Gokstadskeppet. Hur coolt som helst. Det kommer min gothare att gilla (han tror att det heter gothstadsskeppet). Osäkert dock vad min dotter kommer att tycka. Men Pratchett gillar det säkert och för döden är det hemmaplan.

Jag vill naturligtvis även titta på Osebergskeppet.

Som en parantes kan nämnas att det par som köpte det hus jag en gång ägde hade en replik av sängen som hittades i Osebergskeppet. Det var lite udda. Men jag skulle inte ha något emot att ha en själv, fast den tar nog upp en rätt stor del av sovrummet. Frågan är om man får plats där själv.