Anomalin
Kategori: Litteratur, SF
Författare: Hervé Le Tellier
En liten märklig roman, stämmer väl överens med dess titel. Ett franskt flygplan hamnar i en storm på sin väg till USA. Det landar, två gånger, med tre månaders mellanrum. Med exakt samma besättning och resenärer. Det är duplicerat.
Inledningsvis ges vi en bild av några passagerare, en arkitekt, en kontraktsmördare, en soldathustru med barn, en musiker etc. Varje kapitel är som en egen liten novell. Så presenteras de vetenskapsmän och kvinnor som ska förstå vad som hänt. Fall som inte kan beskrivas på ett förnuftigt sätt kallas situation 42. Ja, den är döpt efter svaret på den ”yttersta frågan”.
Författaren blandar humor med vetenskap och de skilda karaktärernas utveckling. Den amerikanska presidenten är misstänkt likt Trump, Macron är sig själv. Det finns ett antal andra kända karaktärer som deltar som sig själva. Ett antal nutida populärkulturella referenser. Historien vill verkligen förankra sig i nutid. Att detta sker här och nu.
Jag har dock svårt att hålla intresset uppe efter halva boken. Fram till dess är den riktigt bra. Senare delen tycks mig som att författaren försöker hitta en väg ut ur berättelsen utan att tappa trovärdigheten. Han har satt ribban väldigt högt, jag accepterar redan att ett plan kan landa två gånger, att alla i det kan dupliceras. Romanen har nästan omärkligt förvandlats till SF. Ett mysterium, i princip omöjligt att lösa. I den senare delen försöker författaren ta oss ur förvillelsen att det är en SF, att det egentligen är en roman om att varken vetenskap eller religion kan lösa våra problem, det är endast upp till oss själva. Vi är dessutom fullt kapabla till det.
Le Tellier lyckas alltså med konststycket att räta upp berättelsen. Den återgår till att vara en roman som dessutom tar upp i princip allt som man kan anse vara fel med vår värld i dag. Att en händelse som inte kan förklaras vetenskapligt, som leder till mord och förlorad kärlek, blir i sin amerikanska variant ”bra TV”. Men framför allt visar den på människans förmåga att snabbt acceptera den nya verkligheten och anpassa sig. Trots att verkligheten, som ofta i SF, ifrågasätts. Vilket naturligtvis leder oss till frågan, vem är jag. Det är sannerligen en balansakt i den högre skolan författaren gör. Han tillför dessutom ett metaperspektiv. Är boken jag läser den som den fiktive författaren i romanen har skrivit? Det blir en rätt hisnade och fantastisk berättelse när man väl klivit ur den.
