Spelaren
Kategori: Litteratur
Författare: Fjodor Dostojevskij
En roman som den mycket skuldsatte författaren skrev i ett försök att komma på fötter. Egna upplevelser i Tyskland blandas med en författares konstnärliga frihet. En av huvudkaraktärerna, Polina, har verklig förebild.
Skildringen av rysk överklass känns som en ren sarkasm. Matriarken gammelfarmor får nästan ett skimmer av slapstick över sig. men det finns ett djupt förakt som texten inte förmår skyla över. Alltid dessa ekonomiska problem.
Författaren dristar sig också till att ge schablon- och fördomsfulla bilder av olika nationaliteter. Som om det är en given sanning hur olika nationaliteters karaktärer kan avslöja hur de ska agera eller reagera.
Det är nästan så att spelet mellan karaktärerna är den verkliga skildringen och det är i det spelet huvudkaraktären deltar. Alla satsar på relationer som de hoppas i slutändan ska leda till en vinst i oberoende och en viss inkomst. Roulettspelet får en sekundär betydelse.
Det här är en klassiker som jag inte riktigt förstår hur den uppnått den statusen. Texten visar inte på en driven författares arbete, snarare ett hastverk. Tempot haltar betänkligt. Ofta ”skriker”, eller ”utropas” repliker utan att det i övrigt syns i texten. Endast gammelfarmors förflyttning genom staden mot casinot ger en bild av kaos och hastighet. I övrigt lyckas inte texten förmedla något utöver det skrivna ordet, ingen miljöbeskrivning som placerar historien i en kontext av ränksmiderier och maktspel. Det kan vara översättningen som orsakar (Helga Backhoff-Malmquist 1959) textens fyrkantiga och oengagerade tilltal.
Skildringen av den ryska nationella karaktären förstärker bara de frågetecken den gemene européen känner i dagens kärva klimat. Vad vill ryssarna? De verkar inte veta det själva. De tittar på de västeuropeiska stormakterna med samma frågetecken ritade i ansiktet. Är vi verkligen så olika?
