Quel Bordel
Kategori: Litteratur, Musik
Författare: Håkan Lahger
Biografi om Christian Falk. Boken är uppbyggd av intervjuer med närstående, vänner och några av dem som han samarbetat med. Det är en imponerande samling musiker, centrala i svenskt musikliv under senare delen av 1900-talet och inledande decennium under 2000-talet. Jag blev först medveten om honom när han var basist i Madhouse, spelade med Micke Hagström och senare som basist i Imperiet. Under 90-talet som producent för Stonefunkers och Papa Dee. Han har liksom alltid funnits där.
Det sätt som Lagher satt ihop det borde vara stilbildande för biografier (även om det gjorts förut). Det är en rak intervjubok där inget censureras, vilket ger den mångfacetterade bild som krävs för att skildra ett komplext liv och konstnärskap, dessutom med en layout som jag tror föremålet för biografin hade varit nöjd med. Han gick bort 2014.
Det sammanbinds till en berättelse om en vilsen människa som inte verkar ha varit så lätt att tas med. Uppväxten i Hägersten hos morföräldrarna med bägge föräldrarna frånvarande och en alkoholiserad morfar. Hans mor träffade jag ett antal gånger under tidigt 80-tal. Hon umgicks i en krets runt Sveavägen som jag delade stamkrog med. Jag visste naturligtvis inte då vem hon var. Inte vem Falk var heller, för den delen.
Alla som intervjuas inledningsvis prisar hur skicklig musiker han var. Vilket måste ha sitt ursprung i att alla kommer från punken, som innebar att alla kan och är det någon som kan något mer blir de per automatik genier. I den senare delen av boken är det flera som nämner hur smal han var som musiker och att han inte klarade av när det blev mer avancerat. En producentkollega går så långt att han säger ”ingen av oss kunde ju spela”. Men arbetar man med Esbjörn Svensson framstår nog ens musikkunnande som bristfälligt, det var i alla fall tillräckligt.
Men jag kan nog hålla med om att hans producerande ibland framstår som rätt beigt. Det vill liksom inte riktigt lyfta. Blandat då med riktigt bra produktioner, som är påfallande radiovänliga. Även då det gäller Hip Hop. Låter lite väl mycket sampling och DJ;ande. Funkar utmärkt på dansgolvet, men där är jag sällan, för att inte säga aldrig. Det är radiovänliga hits, alltså väldigt långt från den målgrupp jag tillhör. Trots att både Funk och Soul är något som ligger mig varmt om hjärtat.
Men en bra bok blir det. Lagher är ytterst kompetent att behandla ämnet, skriver dessutom bra, om nu inte allt är rena transkriptioner. Resan genom Christian Falks liv blir väldigt levande även för de som inte är lika musiknördig som undertecknad.
