Amy Winehouse
Kategori: Litteratur, Musik
- En omöjlig kärlek
Författare: Mick O´Shea
En journalist med en mängd andra musikerbiografier i bagaget tror man ska kunna göra något mer än denna torra överblick på Winehouse karriär. Efter en research på nätet inser man att det inte är många som bryr sig. En opportunist som tar chansen att skriva om det som för tillfället är aktuellt (ederad 2012). Det är som en otroligt lång artikel i valfri dagspress. Saknar helt spänst i språket. Förvånande att någon vill ge ut den, det finns ett antal biografier om henne på marknaden (till och med en quiz-bok) som säkert är bättre skrivna än detta. Läste på en blogg att den duger för dem som inte är fans och bara vill ha överblick. Trots det finns det en sedvanlig glosögd beundran som inte någonsin har tillfört något i någon biografi.
Jag får ut det jag vill ha. Amy är i första hand en jazzsångerska, som beundrar Frank Sinatra. De övriga förebilderna Lena Horne eller Bessie Smith har jag större fördragsamhet med. Hennes första skiva är jazz inom en genre jag inte tycker är särskilt intressant och som bygger på att rösten står i centrum. Utan tvekan var hennes personlig, men första skivan har allt för mycket lounge-music över sig och låter rösten bara flyta över ett komp som var modernt ungefär samtidigt med Sinatras storhetstid.
Det är väl hennes riktigt stora genombrott ”Back to black” där hon mixar Motown med Spector och stöper det till en helt ny form som hennes röst kommer mer till sin rätt (ja, det finns en del Northern Soul i det också). Högst personlig åsikt förstås. På den skivan står hon dessutom som ensam kompositör till de stora hitarna. Så nog fanns det potential alltid. Jag tror att Mark Ronson nog var den producent hon behövde, som kunde förlösa den. Även ska-låtarna har något speciellt 60-tals doftande över sig men kommer inte upp i den kvalité soulsångerna har.
Hon odlade sin bad girl image. Den eskalerade, som vanligt i musikerkretsar, till en katastrof och gav henne all access till club 27. Senare delen av boken handlar mest om det. Drogerna, skandalrubrikerna och om hur ”otroligt begåvad” hon var. Författaren verkar ha läst all press om henne och sedan sammanfattat det. Han verkar inte ha mött henne eller någon i hennes krets. Det resulterar i att texten inte känns trovärdig och det stundtals är rena spekulationer som återges. Författaren sällar sig till dem som försöker casha in på ett tragiskt öde och ytterligare raffinera rockmyten.
