Den evige äkta mannen
Kategori: Litteratur
Författare: Fjodor Dostojevskij
En ytterst tragisk historia som enligt förståsigpåare ska vara en tragikomisk berättelse. Har väldigt svårt att hitta något komiskt i den. Inte heller något av författarens mer kända verk. Har kanske inte heller den tyngd som hans klassiska mästerverk. Är dessutom betydligt kortare. Men utan tvekan ett mycket läsvärt litet stycke. Kräver (som all rysk litteratur) att man kan hålla ordning på vem som är vem av karaktärerna, vilket här är lättare.
Centralt i flera ryska verk jag läst finns problemet med överlevnad. Räntor, arv, underhåll är bara några av de brydsamheter karaktärerna måste brottas med. Ofta förekommer det processer som ska vinnas och därmed leda till garanterad överlevnad. Huvudkaraktären driver här en process som gör honom rastlös, men det är bara en fond till ett triangeldrama där den kvinnliga parten är död och änklingen, den evige äkta mannen, försöker klumpigt bedriva en katt och råtta-lek med älskaren. Det går sådär. Det är älskaren som står för den huvudsakliga karaktärsutvecklingen och han iakttar förundrat den äkta mannens förfall.
Jag kan tycka att Dostojevskij gör narr av den ryske äkta mannen som beskrivs som en hanrej och fråntagits all manlighet till skillnad mot den elegante socialt begåvade ungkarlen som verkar få vilken kvinna han önskar. I kontrast till detta misslyckande ställer han två lyckliga familjer. Dock låter han ungkarlen stå i centrum när han besöker dem. Den ständigt populäre som förblir ogift. Är äktenskapet en boja, för mannen?
