Anger is an energy
Kategori: Litteratur, Musik
Författare: John Lydon
Det inleds med en "Publisher´s note" där förläggaren fråntar sig allt ansvar för språket i boken, det ansvaret ligger hos John Lydon och hos honom enkom. Språket är inte grovt, det är mer det sätt som herr Rotten behandlar det. Ordföljd, påhittade ord eller ett oortodoxt sätt att använda befintliga ord. Grammatiken är inte korrekt.
Det stämmer, det är The world according to Johnny Rotten. Där får även den engelska grammatiken inordna sig. Det blir dessutom rätt underhållande. Har man någon gång sett en intervju med den högvälborne är det som att höra hans röst när man läser. Han döljer inte heller att vi andra kan nog ha en och annan åsikt om saker och ting, men den är antagligen fel, vilket han också utvecklar.
Någon form av geni är han. Jag är bara osäker på vilken typ.
Han ger sin åsikt om sitt utanförskap i Sex Pistols. Ömsom hyllar han sina kollegor, ömsom rätar han ut vad det är för problem de egentligen har. Malcom McLaren får antagligen det utrymme han förtjänar, men berömmet är inte lika ymnigt. Det verkar också som om han har svårt att förstå honom. Svårt att få grepp om honom. Vilket säkert stör sanningssägaren.
Mr Rotten har en fäbless för mode. Det var snarare det intresset som ledde honom in i musik, inte tvärtom. Estetiken var redan klar när han tillfrågades. Sex Pistols är i princip hopsatt som vilket pojkband som helst. Dock inte lika fogliga som Westlife eller dylikt. Sid Vicious inlemmande kom via Rotten, de var gamla kompisar. Att McLaren och de andra gick med på det har säkert med estetiken för just detta pojkband att göra. Sådant får man läsa om mellan raderna. Självdistans saknas stundtals hos författaren, vilket väl är legio hos vilken rockstjärna som helst, fast understundom kan han ha en enorm självdistans. Ser sin egen roll i en eller annan konflikt som en del av problemet. Lite ödmjuk är han allt.
Men Lydon tecknar sitt självporträtt utifrån den roll han spelat. Den arge sanningssägaren Johnny Rotten. Påminner om hur Dylan gestaltas hos Heinrich Detering. En performance artist som ägnat hela livet åt att gestalta en karaktär. Det går inte längre att skilja karaktären från personen bakom.
Men Lydon har en mjukare sida som framkommer emellanåt. Han signalerar det med olika böjningar av sad, sadness, sadley eller" it breaks my heart". Han känner för de utsatta och minst sedda i samhället. Arbetarbakgrunden gör sig säkert påmind, i biografin är uppväxten väl beskriven. Känslan av att inte duga. Han hanterar inte själv något instrument och hans röst är inget man kallar skolad, den är väl av en ruffigare natur och klarar inte några exceptionella utflykter. Behovet av andra är stort och inget han sticker under stol med. Men den beundran han känner när storheter som Ginger Baker och Steve Vai hjälper honom (via producent Bill Laswell) med albumet Album är gränslös. Att de ens vill samarbeta med en som honom är något han har svårt att förstå. Lydon är mer konstnär än musiker, det vet han själv, men han kan inte förstå att någon annan också uppfattar honom så. Då är han som mest ödmjuk.
Man måste stå ut med att Lydon oavbrutet förklarar hur saker och ting ligger till. Även det mest självklara. Han går ofta i försvarsställning för vissa saker han gjort under karriären, han är ingen sell-out. Det är mer än en gång man gärna velat höra vad andra tycker om situationer som uppkommit. Som alla biografier blir det väldigt färgat av författaren själv. Ha det i minnet så blir det en rätt underhållande läsning.
