Hitmaskinen: Låtfabriken inifrån
Kategori: Litteratur, Musik
Författare: John Seabrook
Vad är en Hit? Kanske inte det lättaste att svara på men John Seabrooks gör ett rätt lyckat försök. Framförallt visar han på att det inte är något planlöst sökande efter en låt som har "det". En hit har framförallt en målgrupp. Tonåringar, företrädesvis yngre tonåringar.
Hitfabriker är ingen ny företeelse. Tidigt 60-tal finns Brill Building, Tin Pan Alley som levererade sånger till de då kändaste artisterna. Motown, Phil Spector, the Philly Sound etc. Cheiron-studion, Denniz PoP och Max Martin är ett senare exempel som hjälpt pojkband och artister att slå igenom över hela världen. Författaren hyser en viss beundran för de svenska hitmakarna, de tillåts så stort utrymme att jag stundtals trodde det var en biografi över dem. Speciellt Max Martin återkommer författaren till, han är som en röd tråd.
Seabrooks pekar också på att det inte är ett västerländskt fenomen. I Sydkorea fins en veritabel industri som spottar ur sig artister och hits och som inte är ett dugg intresserad av att försöka slå sig in på en västerländsk marknad. De tjänar miljoner på att turnera i Asien 10 månader om året och kan i nödfall ägna en månad på en turné i USA eller Europa. Precis tvärtemot mot vad våra västerländska artister gör. Noterbart är att det är endast de svenska hitmakarna som lyckats slå sig in på den marknaden. Författaren upphör inte med att försöka förklara de svenska framgångarna. Han pekar på det svenska kynnet, lugna och fyllda av jantelagen. Om det nu finns något sådant. Säkert är det den kommunala musikskolan som ligger bakom även detta. Vi måste vara rädd om den.
Idag är det produktion a la’ fabrik. Vid en albuminspelning kan det samlas femtio erfarna välrenommerade musikmakare som spottar ur sig sånger. Alla med sin specialitet. Man väljer och vrakar och naturligtvis dyker det upp hits (se Rihannas creditlist för Anti). Riktade mot den lättpåverkade gruppen tonåringar. Miljonerna rullar in till dem med förlagsrätten men lämnar också rättighetstvister i sina spår. För att inte tala om utnyttjade artister med bindande kontrakt som inte sällan leder till rehabiliteringskliniker.
Man kan nog fråga sig om det inte är mer manipulation av våra sinnen än musik. Det påminner mer om ett marknadsföringsmöte på en reklambyrå än exempelvis Lars Winnerbäcks approach till yrket. Samma industri som ger oss blockbusters på biograferna. Amerikansk kulturimperialism eller marknadsekonomi som i vanlig ordning löper amok?
Seabrook resonerar runt ämnet på ett mycket förtjänstfullt sätt. Bra språk. Han har gjort en grundlig research och intervjuat de flesta av de inblandade. Mycket gott journalistiskt arbete. Han har dessutom försett oss med en låtlista där alla låtar nämnda i boken finns med.
