Vivsta
Kategori: Offentlig Utsmyckning!
Konstrunda Sundsvall, hur sant är inte detta?
Leviatan
Kategori: Film & TV
Leviatan är ett odjur som förekommer i Bibeln, exempelvis i Jobs bok bland allt annat elände. Ett monster som lever i havsdjupen och som antagligen ligger uppspolad på affischen för den här filmen. Det är väl ett valskelett egentligen och den moderna hebreiskan översätter det visst med den betydelsen. Odjuret i Bibeln är en val, rätt ofarlig med andra ord. Vilket bara är ett av de gungfly som förekommer i den här berättelsen. Ett annat är en otrohetsaffär som jag tycker bara dyker upp från ingenstans. Job är nog dessutom förebild för filmens protagonist.
Många kritiker har uppfattat detta som den lille mannens kamp mot korruption och därmed en svidande kritik mot den ryska staten. Hmmm...den drivande karaktären är mannens advokat som kommer från Moskva. Utan honom är det ingen historia. Det är alldeles för många trådar som plockas upp och sedan släpps.
Det är ingen nyhet att onyktra människor på film är precis lika tråkiga som de är i verkligheten. I alla fall om du själv är nykter, och det är man ju oftast i en biograf. Såvida den onyktre nu inte vill dratta på ändan förstås. Men det vill han inte i detta synnerligen mediokra ryska drama.
Krakow
Kategori: Offentlig Utsmyckning!
Man skulle kunna tro att det är Banksy, men det betvivlar jag. Fanns en del snygg graffitti, men inte så att man häpnade.
Den officiella offentliga utsmyckning var oftast pompösa statyer (och en miljon kyrkor) förutom den här på torget Rynek Glówny i Gamla Staden. Både barn och vuxna lekte i den.
Krakow
Kategori: Istället för vykort
1939 fanns det över tre miljoner judar i Polen. Efter kriget var cirka 90% förintade. Efter kriget lämnade större delen av dem landet på grund av fortsatt förföljelse (se filmen Ida som beskriver följderna). 1968 drevs en pogrom av den kommunistiska regimen som tvingade ytterligare en stor del av minoriteten att lämna landet. I dag är 5 000-12 000 judar kvar i Polen. Hur många det finns i Krakow vet jag inte, det fanns drygt 68 000 innan kriget och idag är de ytterst få, om någon alls. Detta i en stad där några av de främsta turistattraktionerna är judiska. De judiska kvarteren, Schindlers fabrik och Auschwitz.
Auschwitz II, eller Birkenau som det är mer känt som.
Polackernas roll i den slutgiltiga lösningen var nog mer passiv än aktiv. Jag tror att de inte ens bekymrade sig särskilt mycket, vilket de inte heller gör idag verkar det som. Guiden i Auschwitz påpekade flera gånger om att vi måste komma ihåg att lägret startades för polska oliktänkande och att de ryska krigsfångarna inte var en föraktlig del av de inspärrade (drygt 90 000). Det var först 1942 som judar började interneras där.
Även Polen har ett parti långt ut på högerkanten som vinner mark. Deras partiledare Januz Korwin-Mikkes åsikter är så konservativa att Jimmie Åkesson framstår som hyfsat resonabel. Det framgår rätt tydligt vad den polske politikern tycker om förintelsen och dess offer. En av de mest förekommande souvenirerna i Krakow var nidbilder av judar. Figurer i trä eller lera som nog var tänkt att vara ett skämt. Men det skrattet fastnade verkligen i halsen. Hela besöket fick en bitter eftersmak.
Den girige juden som souvenir. Fotograferad i stadens äldsta synagoga som samtidigt fungerade som ett museum.
Norrlands svårmod
Kategori: Litteratur
Författare: Therése Söderlind
Söderlind talar till norrlänningen inom mig. Inte blir det mindre vemodigt när berättelsen utspelar sig i Höga Kusten där jag själv bott under tolv år. Jag känner igen karaktärerna som dricker kokkaffe och har ett gårdstun som kan påminna om ett skrotupplag. Husen, som har ett speciellt utseende i det ångermanländska kustlandskapet. Jaktens betydelse. Grusvägarna som bara tar slut. Skogen som tränger sig på. Tystnaden.
En norrlänning är stolt över sitt ursprung. Söderlind är inget undantag. Hon låter det komma fram hos flera av karaktärerna. Den låt-gå-mentalitet som jag inbillar mig att vi har i den norra landsändan, eller kanske är det bara här i Ångermanland. Det är inte så noga. Det fixar sig. Vilket det naturligtvis inte gör. Vissa saker fixar sig absolut inte oavsett hur länge man går runt och ruvar på dem i tystnad. Det är möjligen karaktärsdanande men det blir kanske inte den karaktär man förväntat sig. Det blir snarare en fåordig karg karikatyr av hur andra uppfattar oss. Tvär, i försvarsställning.
Berättelsen utspelar sig på flera tidsplan (precis som Vägen till Bålberget, men här inom en snävare tidsrymd). Anna växer upp på den Ångermanländska landsbygden med mamma, pappa och två äldre bröder. Det är en uppväxt präglad av skogen och jakt. Vapen är en naturlig del av livet. En dag går allt snett och det relativt sorglösa tar slut, skogen byts mot staden hos en moster i Härnösand. Annas tillvaro blir en ständig fråga om vad som hände de där dagarna när hemmet splittrades. En gåta hon tar med sig in i vuxenlivet och universitetsstudier i Stockholm. Alienerar sig mot resten av världen. Det är stundtals rätt deprimerande läsning, på ett norrländskt vemodigt sätt.
Söderlind är ojämn. Vissa delar är briljanta, andra delar som en transportsträcka. Kan också tycka att hon inte är riktigt konsekvent när det gäller karaktärsbeskrivningarna. Trovärdigheten får sig en törn på grund av denna brist. När jag slår igen boken har jag tappat allt intresse för alla karaktärer. Less is more, skulle jag nog råda henne om jag var förlagsredaktör.
Något att reflektera över är att Söderlind själv (enligt hennes dagboksblogg om Vägen till Bålberget) anser att bägge hennes böcker till viss del handlar om funderingar kring faderskap. Något jag alls inte kan se. Bägge romanerna är däremot full av egensinniga kvinnor som hävdar sin rätt. Män framställs snarare som villrådiga, med något undantag. Det är intressant att jag läser in något helt annat än vad författaren menat. Men, det är så konst ska vara.
Therése Söderlind är i alla händelser någon som jag med intresse kommer att följa. Hon kan hitta berättelser.
