Max Pesos

Författare: Jonathan Tropper

 

Shiva är bara en av de traditioner som förekommer när någon nära anhörig går bort i en judisk familj. I familjen Foxman följer man den på ett mer sekulariserat och liberalt vis än om man är en ortodox troende. Det finns väl också ett visst mått av förvåning över att de måste hålla Shiva, den döde fadern var inte särskilt troende. Men ingen ifrågasätter det. Det blir också en utmärkt scen för en djupdykning i en sekulariserad judiskamerikansk familj som tvingas umgås med varandra under sju jävligt långa dagar.

 

Det är inte med någon känsla för timing som fadern går bort. Jaget i boken - mellanbroder Judd - har precis ertappat sin fru i sängen med sin chef. Det eländiga tillstånd han befinner sig i sätter tonen för historien. Han har tappat tron på sina sexuella färdigheter och det blir något som nästan allt snurrar runt i den frispråkiga familjen. Alla fyra barnen befinner sig ungefär mitt i livet och det förgångna är lika närvarande som nuet. De minnen som delges och det nuvarande som berättas ger en väldigt klar bild av deras inbördes relationer och var deras svaga punkter ligger. Dialogen är kvickt spirituell och har en raljant ironisk ton som är väldigt tilltalande och författaren litar helt på att vi läsare ska hänga med. Han skriver det nödvändigaste vilket är mer än nog. Det finns ingen i familjen som någonsin är svarslös och det levereras mer än en odödlig oneliner.

 

Jag kan tycka att boken förstärker den bild av USA som oftast levereras via filmduken. Även bilden av den "normala" judiskamerikanska familjen stärks. De slits ofta mellan sin tro och den sekularisering som säkert även präglar deras vardag. Påfallande ofta är de frispråkiga vilket gör att min bild av judiskt troende blir att de anser sex vara en viktig ingrediens i livet och det står alla fritt att tala om det. Det är rätt sympatiskt, men är det inte en väldigt slentrianmässig bild, både av USA och den judiskamerikanska familjen, som presenteras - om och om igen. Att USA presenteras i en sådan oblyg propaganda (Goebbels skulle blivit grön av avund) kan jag förstå. Men jag har svårt att förstå varför den judiskamerikanska familjen är så schablonmässigt skildrad. Det är detta som gör att historien inte är fullt så intressant som den kunnat vara. Den är visserligen läsvärd men ligger lite väl bekvämt i mittfåran av mainstreamlitteratur, om det nu finns något som kan kallas det.