Max Pesos

Shakespeare hade varit stolt om han skrivit det här manuset. I alla fall måste manusförfattaren och regissören studerat den engelska dramatikern ordentligt. Karaktärerna kan lätt överföras till Kungen (Jermey Irons), hans General (Zachary Quinto) och kaptenen (Kevin Sapcey)som tillsammans med sin  trogna löjtnant (Paul Bettany) styr över de trogna trupperna som går i döden för de sympatiska officerarna så att de styrande ska kunna överleva. Historien är så medeltida så att man häpnar. Jag kan inte annat än förvånas över att man har kunnat överföra en sådan klassisk berättelse till modern tid på ett lika häpnadsväckande skickligt sätt.

 

Demi Moore använder för en gångs skull sina skådespelartalanger till att agera lika bra som hon gjorde i Mördande Vänskap (vilket måste vara minst ett århundrade sen). Men omger man sig med det uppbåd av skådespelartalang som finns i det här dramat blir det svårt att inte göra sitt bästa för att gå med högburet huvud efteråt.

 

En historia som klär av kapitalismen in på sina skitiga underkläder och där varje scen spelas som om det vore den absolut viktigaste kan inte bli annat än högklassig. Skådespelarinsatserna är en klass högre än vad man kan förvänta sig från det stora landet Over There. Visserligen är huvudkaraktärerna av engelsk börd, men Kevin Spacey är en av de få amerikanska skådespelare som faktiskt kan skriva det i sin CV med gott samvete. Inte konstigt att Demi Moore höjer sig till en mer än acceptabel nivå.

 

Det här är vad man kan kalla intellektuell action. Det kapitalistiska systemet är så komplicerat att deras främsta härförare inte begriper det. Man måste ända ner till gräsrötterna för att förstå vad det handlar om och inte ens de förstår de mekanismer som gör att system överlever. Men som betraktare suckar man, ser in i sig själv och inser att en av de kuggar som gör att det fortsätter är jag.

 

Jag vet att den här bloggen sällan böjer sitt huvud för den amerikanska filmindustrin, men den här gången bugar jag mig, djupt.