Psykadelia förklätt till jazz – Tonbruket.
Kategori: Musik
Det är en liten superkvartett som står på Kulturmagasinets scen på lördagskvällen. Esbjörn Svenssons Trio, Soundtracks of our lives, Ane Brun är bara några av de adresserna där bandmedlemmarna tidigare huserat. Kan det då bli annat än bra? Det blir till och med bättre. Det är ett sådant sanslöst sväng att det blir svårt att sitta still. Fyra verkligen duktiga musiker som gräver i all sin musikaliska erfarenhet och levererar ett helt eget sound. Jag har inte hört något liknande sedan fusionjazzen hade sin storhetstid på sjuttiotalet. Gitarristen Johan Lindström är respektlös inför hur man hanterar sitt musikarv. Han blandar friskt med surfriff från sextiotalet till kramande country eller rent av hawaiianska toner, som ett eko från Pink Floyds Dark side of the moon. Martin Hederos ömsom hamrar, ömsom smeker fram melodier. Det är framförallt han som skapar en psykedelisk stämning. Det verkar som om han kan göra vad han vill med de instrument som står till buds. Uppbackade av en genialisk basist och en trummis som påfallande ofta använde sitt trumset på ett väldigt innovativt sätt.
Det är en väldigt tajt ljudbild som skapas, dramatisk. Melodierna byggs, men kan helt plötsligt brytas när de är färdiga, till något helt annat. För att i slutändan ändå hitta tillbaka till temat. Ja, det är väl ofta så jazz låter men här får inget instrument dominera. Det är basist, pianist och gitarrist som står för solon, men de blir aldrig för långa och ter sig mer som en förhöjning i ljudlandskapet, en skogsbeklädd kulle i en veteåker. Rytmsektionen är så bra att jag stundtals fastnade i deras arbete och glömde allt annat. Jag måste säga att detta kvalar in bland topp 5 i mina konsertupplevelser. Det var med ett leende på läpparna jag vandrade hem i natten.
Arrangemanget har jag dock några tankar om. Det var kulturmagasinets 25-års jubileum och jag tycker nog att programmet spretade i väl många riktningar. Jag tror att hälften av oss som var där enbart ville höra Tonbruket. Men vi fick först lyssna på Märta Tikkanen, jämnårig med flera av de närvarande. Det var klassisk musik, några kupletter från Teater Västernorrlands Julfrossa innan Tonbruket efter två timmar intog scenen. Jag vill absolut inte påstå att någon programpunkt var dålig (även om jag lätt kunnat avstå Tikkanen), men att samla dem i en och samma föreställning är ett försök till att vara så bred att ingen kan hamna utanför. Jag såg en yngling och en medelålders dam falla i sömn under Tikkanen. Tonbruketfansen tror jag spenderade kvällen i Skonerten innan konserten. Själv är man plikttrogen.
Jag tror att vi besökare hade tjänat på att Kulturmagasinet spridit programmet lite mer så att det funnits utrymme att se bara det man ville se. Bättre information till dem som står i kassan under dagen. När jag köpte biljetten fick jag uppfattningen att föreställningen skulle vara 16:00-24:00 vilket fick en annan potentiell kund att beslutsamt stoppa ner sin plånbok igen. Han ville bara se Tonbruket.
