Max Pesos

Touretts syndrom är ingen ny diagnos. Det är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som man har känt till länge. Gilles de la Tourette, som gett syndromet dess namn, dog 1904. Det blir då väldigt märkligt när en ung man med alla symtom, och en far som dessutom påpekar det, får till svar att den sjukdomen inte finns i Norge. Men det var vad Pelle Sandstrak råkade ut för. Sjukvården i vårt västliga grannland får sig en rejäl känga. Till dess försvar ska sägas att syndromet är svårupptäckt och specialisterna är tydligen lätt räknade.

Sandstrak berättar om sin uppväxt och en sjukdom som bara tilltar desto äldre han blir. Han lever till sist ensam i en värld där han verkar vara den enda medborgaren. I utkanten av vad vi andra kallar samhället. Det ”normala”. Han klarar sig dock rätt hyfsat. Han är verbal, han döljer sitt handikapp på alla möjliga uppfinningsrika sätt. Men verkligheten kommer alltid ikapp honom. Som en tröstlös vandring i den där solitära världen. Sandstrak skildrar den så bra. Hur det är att leva i utkanten och längta efter att bara få vara normal. Som alla andra. När tvånget får överhand och livet handlar enbart om hur man ska undvika situationer som är behängda med tvång. Att passera en dörrtröskel är en av de värsta. Och allt som är associerat med det, som att kissa då gylfen blir en form av tröskel. Sandstrak tar oss med på en resa, in i hans tankesätt på ett mycket förbluffande sätt. Han skriver exakt som det är, upprepar sina mantran så att jag som läsare till sist kan dem lika väl som han. Som inser, precis som han, att vara tidningsbud kommer aldrig att hålla, alldeles för många dörrar och för många brevlådor, för många tidningar, för mycket som kan gå fel herre gud, hur ska han klara av det och alla dessa en två tre fyra fem + en två tre gånger fyra gånger om det nu alls ska bli helt rätt, kan han ens komma i tid? På denna hetsiga prosa förflyttar Sandstrak oss in i sin värld, bara genom meningar, satser, bisatser. Det går helt enkelt inte att värja sig. Jag är till sist Sandstrak. Det är jag som ska genomleva dagen, som inte har klippt mig, tvättat mig eller ringt hem till de oroliga föräldrarna. Jag reagerar som han gör. Framförallt förstår jag honom, lider med honom. Det är snudd på genialiskt skrivet.

Naturligtvis vet vi att det kommer att sluta lyckligt. Beviset är boken som vi håller i vår hand. Och visst har vi läst den här typen av litteratur förr. Pojken/flickan som kämpar mot alla odds och till sist blir erkänd och berömd. Men jag lovar er att det aldrig har skrivits på det här nerviga osentimentala sättet.

Men det är tveksamt om jag någonsin mer kommer att gnaga på ett revbensspjäll.