Max Pesos

Att få rapportera från fronten i ett krig är kanske många journalisters våta dröm. Den ultimata värdemätaren på mod och dådkraft som dessutom ger vederbörande en chans att skriva in sig i historien tillsammans med legendarer som Robert Capa och Ernie Pyle. Chansen att ta ett rejält kliv i sin journalistiska karriär. Det är dock inte Chris Ayres önskan. Ändå hamnar han i Irak som inbäddad krigsreporter istället för att rapportera om Hollywoods kändisar efter att ha uppnått sitt drömmål - västkustkorrespondent för London Times baserad i Los Angeles. Detta enbart för att han är för feg. När chefredaktören frågar om han vill åka till Irak är han helt enkelt för feg för att säga nej.

Ayres beskrivning av sin tid som inbäddad reporter under invasionen upptar kanske bara en fjärdedel av boken. I övrigt beskriver han sin egen neurotiska värld, allt från sin härkomst av fegisar till sin utbildning, sitt första jobb och sin tid som korrespondent i New York. Väldigt utlämnande, men med en stor skopa självironisk humor blandat med den skräck det kan innebära att leva under det tjugonde århundrandet. Han är närvarande 11/9 2001 när New York drabbas av en terroristattack som färgat hela detta århundrades inledning. Han reste till och med dagen innan med en Boeing till staden. Det är så nervigt beskrivet genom den neurotiska Ayers ögon att bilden av händelsen får en mycket högre trovärdighet än den vi fått genom våra TV-apparater. Den underhållande bok man ditintills hållit i sin hand växer ut till något helt annat.

Ayres beskriver sina tillkortakommanden på ett väldigt roligt osentimentalt sätt. Han upphör aldrig att förvånas över att han kommit så långt som han gjort. Han blottlägger sin osäkerhet vilket gör att man ibland skruvar på sig av igenkännande.  Men han är en lysande skribent, utan tvivel. Jag håller beviset för det i min hand. Han reflekterar en gång över att han inte är en riktig krigskorrespondent, de ska rapportera från bägge sidor. Annars, som den journalist han är, beskriver han vad det är han ser på ett till ytan objektivt sätt utifrån sitt eget neurotiska sätt att tänka. Det går inte att beslå honom med att på något sätt vara politisk eller Bushmotståndare. Man lägger inte ifrån sig boken och beslutar sig för att gå med i Amnesty. Men den där lilla funderingen om vad en krigskorrespondent är, visar tydligt på den propagandaapparat som Bushadministrationen körde igång. Den hänger sig kvar. Precis som det stycke när Ayres anländer till London Times New York-kontor och inser hur oreflekterat han förväntas rapportera ekonomiska nyheter. Det säger väldigt mycket om vem som dikterar villkoren i dagens mediavärld.

Skildringen av en utlandsplacerad journalists vardag är lysande. Osminkat 9-5 arbete och inte alls den glamourösa värld som kanske många föreställer sig. Bilden av chefredaktören som en hungrig varg som måste mättas med nya artiklar varje dag. Han kan vara medkännande, men avslutar varje samtal med vad han förväntar sig att få inom exakt två timmar. Glädjen i att få en förstasida, besvikelsen i att inte komma med alls. Sviktande självförtroende. Något som säkert de flesta journalister lever med.

Rekommenderar verkligen den här boken.