Max Pesos

Muriel Barbery påstår själv att hon inte tycker den här romanen är särskilt bra och om hon kunde förbättra den skulle hon ändra på ”Allt, precis allt”.

Barbery undervisar i filosofi. Eller undervisade är kanske mer korrekt. Boken med efterföljande film har gjort henne ekonomiskt oberoende så hon har lagt sin lärarroll på hyllan. Dock inte sitt filosofiska tänkande. Boken genomsyras av filosofiska referenser som för en oinvigd blir rätt irriterande och antagligen är författarens egna teorier (om än lånade) om livet, skönhet och intelligens, för att bara ta några ämnen. Som om hon delar de åsikter som de två huvudkaraktärerna står för.  Paloma, en brådmogen tolvåring i överklassmiljö och Renée, en femtio+ portvaktsfru i flickans hus. För övrigt samma hus som författarens förra boken, Smaken, utspelade sig i.

Dessa två huvudkaraktärer ser ner på sin omgivning. Ingen kan mäta sig med dem själva. Denna von oben-attityd ges fritt spelrum då de bägge är de narrativa rösterna. Vilket kan vara viktigt att komma ihåg när man läser romanen. Två personer som stänger in sig i sig själva, varav en bara är tolv år, och ger sin syn på den värld de lever i. Jag kan inte uppfatta dem som annat än två sjuka individer, tolvåringen näst intill psykopat. Att vi andra inte delar deras skönhetsideal ser de som en brist hos oss. När de rör sig i textens intertextualitet är det med den lätthet en litteraturvetare ska göra vilket kan utestänga flera av läsarna. Parat med de ovan beskrivna filosofiska referenserna blir detta en väldigt narcissistisk roman vilket förstärks av att de två huvudkaraktärerna vill gömma sig från världen. Ett väl så intressant upplägg men allt för mycket navelskåderi.

Tveksam till om karaktärerna utvecklas särskilt mycket. Utvecklingen består i att de träffas och bildar ett eget litet kotteri tillsammans med en inflyttad japan. Det blir dem mot resten av världen.

Vad är det författaren vill säga? Utanförskapet tycker jag är väl skildrat men det är som om hon sen står och stampar på samma ställe och den lösning hon tillsist hittar för att kunna ta sig ur dilemmat andas allt för mycket offer. Ingen rening utan offer.

Boken hyllar ogenerat japansk kultur som något stående över vår dekadenta västerländska och den rikliga förekomsten av kattor gör mig mest förvirrad. Vad är det med dessa djur som hon finner så fascinerande. Är det deras integritet, precis som att japansk kultur har en hög integritet.  Eller ska kattorna vara en bild av dess ägare? Tyvärr är jag inte tillräckligt beläst för att förstå storheten med romanen. Ty den är väldigt hyllad och har sålts i över 1,7 miljoner exemplar. Det har redan gjorts en film av den (smida medan järnet är varmt). Eller snarare är det kanske så att mina referenser och syn på skönhet inte delas av författaren. Stilleben är inget jag faller i trans inför även om de är gjorda av de största holländska konstnärerna. Jag älskar dock rysk litteratur. Men det är som om Barbery vill trampa på mina åsikter. Jag anar en revanschistisk syn, som om hon vill ge igen. Har hon själv varit en brådmogen tonåring som likt Strindberg vill säga ”vi ses i min nästa roman”.

När jag söker på nätet efter andra recensioner slås jag av hur många som inte har gjort en djupdykning i texten. Recensionerna är ytliga och upprepar vad som måste vara förlagets pressreales mantra ”en feel good roman”. Jag förstår inte vad som är ”feel good” med två karaktärer som vill ställa sig utanför samhället och den yngre av dem anser att självmord är den enda lösningen. Enda anledningen till hyllningarna måste vara att recensenterna delar den akademiska värld författaren rör sig i och därmed förstår den bättre än vad jag gör. För det kan väl inte vara så att man bara stämmer in i en kör utan att man riktigt förstår vad romanen går ut på.

Jag förstår Muriel Barbery när hon säger att hon inte lyckats särskilt bra och helst vill göra om hela historien.