Yarden – Kristian Lundberg
Kategori: Litteratur
Lundberg var en helt ny bekantskap för mig. Ett språk som jag upplever som nästan drömskt. En berättelse som går in och ut i egentligen två historier. Hans egen uppväxt och arbetet på Yarden i Malmö hamn
Den är mörk. Lundberg skapar en tät stämning. Som om man går runt i en dimma och Wallraffar själva livet på botten av samhället. Det går inte riktigt att se det klart för det tillhör ens egen uppväxt. Min såväl som Lundbergs. Kanske är det därför jag tycker den är obehaglig. Så pass obehaglig att jag efter halva boken ville lägga den ifrån mig för att aldrig återvända till de där kyliga morgnarna och de där tröstlösa arbetena man haft. Men det har Lundberg gjort. Så har han använt ett språk som bara en aning mer avskalat hade varit en bok med poesi. Kanske är det därför jag har svårt att ta den till mig. Det obehagliga beskrivs så pricksäkert att jag vill hålla boken på en armlängds avstånd. Jag vill inte återvända ens i minnet.
På det här sättet blir boken något helt annat än litteratur. Därför sätter jag mig ner, googlar på Lundberg. Vem är han? Jag har endast läst halva boken men måste få veta vem han är. De fragment av hans egen historia jag lyckas få tag i sätter upp en liten skyddande mur mellan honom och mig. Hans tidiga historia ser helt annorlunda ut. Efter detta kan jag läsa resterande del av boken. Nu upplever jag språket som mer direkt. Han berättar utan omsvep sin historia, då som nu. Språket blir också prosa, lutar inte längre åt det svarta lyriska. Jag kan igenkänna mig i delar av hans uppväxt och i hans möten med den. Jag kan acceptera. Precis som Lundgren hittar någon form av acceptans i sin returresa i klassamhället. Först då flyter historien.
Det är inte ofta man stöter på litteratur av den här digniteten.
