Max Pesos

Överlever ett förhållande i en urban miljö. Alla lockelser. Alla dessa beslut du måste ta, inte bara en, utan ett antal gånger per dag.

Bor du i en liten urban miljö, exempelvis Härnösand, behöver du aldrig fundera över vilken väg du ska ta in till centrum. Det finns bara en. Möjligen två, men den andra är då oftast längre och den går man bara när man har dåligt samvete över att man rör sig för lite. Eller kanske bara för att man behöver vara ensam med sina tankar.

I en större urban miljö, exempelvis Barcelona, har du en uppsjö av alternativ oavsett vad du ska göra. En tur in till stadskärnan kan vara både snabb och effektiv på olika sätt. Bara ordet kärna leder tankarna till något som är djupt förborgat bakom ett tjockt skal. Något mystiskt. Den har lockelser.
En liten urban miljö lockar ingen.

Men när vi passerar genom de korridorer som leder till sceningången på Härnösand teater känns det som att passera genom en väldigt urban miljö. De vita väggarna och taket är fullklottrade med tidigare besökares autografer och hälsningar. Jag får känslan av att lotsas genom prången bakom någon legendarisk Broadwayscen. ”Elvis has just left the building” fast ändå inte. Det blir nästan så att jag svävar genom dessa korridorer. Den vita bakgrunden gör att bokstäverna liksom flyter i luften. Och jag flyter med dem. Tills det plötsligt öppnas en dörr och jag befinner mig i en stor teatersalong med en färgskala som går i varmt rött. Som att bli ejakulerad in i en kulturens livmoder.

Jag får inte ett ögonblick på mig att smälta denna upplevelse. På scenen repar Norrdans. Musiken är sakral, Bach. Dansarna skjuter varandra ifrån sig, ömsom slingrar sig ömt om varandra. Trots de stundtals häftiga rörelserna är det mjukt, ömsint. Som om de vill släppa taget om varandra fast de egentligen är helt sammanbundna med något osynligt band. Det passerar andra dansare över golvet. De går i raskt takt från den ena kulissen till den andra. Ett brott mot kampen som föregår på scenen. Om det nu är en kamp.

Musiken tystnar. Repetitören hojtar uppmuntrande till dansarna och lämnar sin position bakom ett stort bord i salongen för att instruera dem. Dansarna sitter i en halvring runt henne på scenen. Nästan ingen sitter still. De tänjer och sträcker på sina kroppar. Hämtar koftor. Lyssnar, bekräftar. Men ändå på något sätt helt i rörelse. Det är som om dansen, den blivande föreställningen fortsätter framför mina ögon. Som om jag upplever den egentliga dansen, inte den som kommer att visas upp vid premiären.

Vad jag ser är fragment av något som kommer att ha sin premiär i en riktigt urban miljö, Barcelona. En stad som har ett fotbollslag som är så bra att det är löjligt. Räcker inte det? Men helt stilrent. Fotboll spelad som den ska spelas är som en vacker dans. I Barcelona huserade även arkitekten Antoni Gaudi och vars byggnader man kan hitta runt hela staden. Norrdans mjukhet passar med hans mjuka linjer. Som bryter upp den urbana stelheten, de raka med det följsamma. Kanske samma krock som jag ser på scenen. Fast Gaudi kunde även han rita raka linjer. Spetsiga. Jag tror inte jag skådat något så spetsigt som basilikan Sagrada Família. Den ser ut som om den runnit ur himlen genom ett antal hål. Som om himlen läcker.

Fast vad jag upplevt, på scenen i Härnösand, är bräckligheten i ett förhållande. En kärlek man måste kämpa med. Som måste tåla prövningar. Den prövning som ett helt vanligt liv ställer på en. Som passerar rakt över scenen och riskerar att dra med dig till något helt annat. Som måste tåla den där risken att befinna sig i en urban miljö med alla dessa lockelser. Fast visst är det så att det faktiskt inte spelar någon roll om du befinner dig miltals från närmaste McDonalds. Prövningarna är samma. Ska vi orka ta oss igenom livet tillsammans.

Att jag associerar till en urban miljö har kanske bara att göra med att urpremiären för koreografin var i New York och titeln ”Sunday Again” får mig att tänka på storstadsparker med lekande barn och strosande par. Alla de där som försöker ta sig igenom livet, helskinnade.

Jag kanske också helt missar poängen. Jag ser dessa fragment och pusslar i min fantasi ihop det till vad jag vill att det ska handla om. Jag sitter försjunken på fjärde raden och stirrar rakt in i något som kanske är privat. Dansarna är avslappnade. De lyssnar på sin repetitör och tänjer sina kroppar. Helt omedvetna om oss, för jag är inte ensam. Vi är några stycken som häckar där och jag kan inte låta bli och fundera över hur de upplever situationen. Men den känns också för magisk för att bryta med något så trivialt som en fråga om det.

Repetitören återvänder till sitt bord bakom min rygg och dansarna återtar sina positioner. När de reser sig får man känslan av att de är ledbrutna. Några av dem ser ut att ha svårt att sträcka på sig. Några tänjer ytterligare några gånger. Så börjar de igen. Bara så där. När de dansar utan musik kan man höra hur de stönar av den ansträngning kroppen utsätts för. Jag blir varse hur svetten fullkomligt rinner av dem. De arbetar och arbetar och arbetar.
Här i denna livmoder föds en föreställning. Och som alla födslar gör det ont och resultatet blir alltid något vackert – liv.

Efter repetitionerna ber man oss ställa frågor till dansarna. Det blir alldeles knäpptyst. Vi är som skolbarn första dagen i skolan, tror jag. Vi kanske bara är så tagna av det vi just sett att vi inte förmår ställa den där frågan som ska förklara. Förklara de där mjuka kropparnas rörelse. Vi vill inte förstöra den bilden. Tänk om jag uppfattat det helt fel. Det handlar kanske om konstens roll i samhället, kulturens söndervittrande ekonomiska bas. Visserligen behövs det även en sådan föreställning, men det får inte vara den här som gestaltar det. Den här var så full av kärlek, kärlekens problem i en värld full av lockelser.

Danschefen lotsar oss ut i foajén. Hon heter Mira och är ett entusiastiskt underverk från Tammerfors. Vi är fortsatt tveksamma, vi vill inte bryta förtrollningen. Hon tar kommandot, som en chef ska. Svarar på alla dessa frågor som vi inte visste att vi hade. Och då äntligen börjar vi vakna. Vi hittar någon fråga, nystar i den, får infall. Här, i den betydligt kallare miljön, är vi som nyss uppvaknade människor. Vi ska vidare i livet. Vi ska ta tag i verkligheten igen.
Den där verkligheten som vi nyss sett på scenen och som mer drabbade oss än förevisades.
Efter premiären i Barcelona kommer de tillbaka till Härnösand.
Samma föreställning. Samma uppfattning?