Hundparken
Kategori: Litteratur
Författare: Sofi Oksanen
Oksanen har förlagt sin senaste roman till Ukraina, modern tid. Kvinnor som utnyttjas för barnalstring, surrogatmödrar eller att de helt enkelt bidrar med friska ägg. En mycket lönande affär där det inte verkar skys några kostnader för att få fram rätt produkt för de köpstarka västerländska kunderna. Väldigt kreativa. Mödrarna förses med en bakgrund som ska ge sken av att det barn som föds har enbart friska och livskraftiga gener. Jag antar att Oksanen har gjort en gedigen research, hanteringen verkar trovärdig i all sin smutsighet.
Vi får följa en tidigare modell som sadlat om och försöker göra karriär i branschen. Med viss framgång, trots att redan inledningen talar om att hon inte längre rider på den vågen. Den har planat ut och hon gömmer sig i Finland för sina tidigare arbetsgivare. Om det är en reell fara eller bara en paranoid föreställning lämnas osagt. Författaren har lagt till ett du i historien. Som att den berättas för någon.
Den berättas inte linjärt. Det hoppas mellan Finland och Ukraina till olika skeenden. Det spretar lite väl mycket, ungefär som Stalins Kossor. Når definitivt inte upp till Utrensnings nivå, inte heller När Duvorna Försvann. Den här historien trampar stundtals vatten. Definitivt inte ointressant, dock lite väl långrandigt berättat.
Dock tycker jag att den rätar upp sig när vi efter typ halva berättelsen får en uppfattning om vem Du är. Det blir en mer handfast karaktär att förhålla sig till i stället för antagonisten Darja, som är väldigt flyktigt beskriven. Man får inte något riktigt grepp om henne. En tidig protegé till romanens protagonist. En tänkt språngbräda ut till Europas modellmarknad. Berättandet får också en mer rakare linje. Protagonistens barndom, hur hon träffar ”Du”. Hur allt utvecklas till den smärre katastrof som inledningen antyder. Även Darjas del i historien klargörs.
Jag vet inte om jag hade föredragit ett mer linjärt berättande i det här fallet. Första halvan ger bara delar av intrigen, som en deckare ungefär. Det är visserligen Oksanens sätt att berätta, men här blir man bara otålig. Man ser igenom tricket att hålla läsaren på halstret, det blir övertydligt, det uppfattas inte som något annat än berättarteknik och står i vägen för historien. Den senare delen ger dock valuta för pengarna (trots att den är inhandlad på bokrean). Oksanen lämnar en sällan oberörd. Därtill ett extremt öppet slut.
Man kan förvånas över hur Ukraina skildras. Jag har själv ingen egen åsikt om landet. Det jag vet får jag via media och romaner. Det framställs som genomkorrupt där slipade företagare utnyttjar allt och alla för pur vinst. Gränsen till kriminalitet är högst otydlig. Det är fattigt, mer än vad man kan förstå. Oksanen målar upp en bild, inte olik den vi fick av Sovjetunionen under det kalla kriget. Samma beskrivning av samhället som i Depech Mode. Till och med i små detaljer framställs den ukrainska medborgaren som poor white trash där enskilda individer inte kan skaka av sig stigmat, hur rika de än blir. Det blir till sist så pass flagrant att jag misstänker att författarinna har ett horn i sidan till dem.
