Djuphamn
Kategori: Litteratur
Författare: Tove Alsterdal
Tredje och tydligen avslutande roman om Eira Sjödin, polis boende i Lunde, en mil sydöst om Kramfors. Det tycker jag är tråkigt, jag har för en gångs skull sett fram emot nästa bok i serien. Jag tycker om Eira, i all sin ofullkomlighet där hon försöker reda i sitt känsloliv. Alsterdal har lyckats med att binda ihop de tre romanerna till en enhet när en av karaktärerna från första romanen väcks till liv. En synnerligen obehaglig person. Djuphamn är likt första romanen också ett kallt fall, som kommer väldigt nära Eira personligen. Det är nog det enda som stör mig i den här berättelsen. Det så många knutar till Eira att det till sist får karaktären av ryamatta. Populära under det sextiotal som noggrant avhandlas. Kramfors FNL-rörelse, amerikanska desertörer, IB-affären.
Alsterdal får till en rak linje från Ådalen-31 till det beramade avslöjande som Jan Guillou och Peter Bratt gjorde under tidigt sjuttiotal. Sosse-spioner inne på arbetsplatser som i akt och mening ville stoppa inflytande från vänsterelement i facket. Egentligen samma utveckling som skedde efter -31. Ett socialdemokratisk parti i medvind rensade i tysthet ut allt för radikala element från ledande poster inom fackföreningsrörelsen. Väldigt snyggt illustrerat av den pensionerade tidigare ordförande i Kramfors för evigt sosse-dominerande kommunledning och Eiras desillusionerade granne, Stalin-trogne kommunisten Allan. Jag upphör inte att förvånas över den kännedom Alsterdal har om Ådalen och dess historia och hur det färgat dess invånare.
Egentligen använder författaren ett kriminalfall som ursäkt för att beskriva en nejd och så på pricken beskriva den gemene ådalsbon. Alla dess tillkortakommanden och dess positiva sidor. Vad det innebär att komma från en ort belägen vid en djup havsvik vars storhetstid har kommit och gått. Hon får också med den mängd vrak som finns i viken, oftast sänkta med vett och vilje under sågverkshaussens tid. Hur miljöfarliga de är svårt att veta, de finns dock inte med i Havs och Vattenmyndighetens karta över miljöfarliga vrak. Men särskilt miljöfrämjande kan de inte vara. Precis som i Rotvälta berör alltså Alsterdal det miljöproblem som finns i trakten och som är allt för kostsamma att ta tag i. Inget en liten norrländsk kommun har råd med. Något vi får leva med.
Den biologiska klocka jag anade i Slukhålet har här slagit ut i full blom. Eira är gravid. Alsterdal är skicklig i att mejsla ut karaktärer. Samtidigt som Eiras mamma försvinner in i demensdimman spirar ett nytt liv. Jag kan inte annat än beklaga att jag inte längre får följa hur det utvecklas. Detta är sista boken.
