Löpa Varg
Kategori: Litteratur
Författare: Kerstin Ekman
Det är en stillsam berättelse från de hälsingska skogarna. Den före detta jägmästaren, som under resans gång blir mer och mer före detta, måste vara en hommage till författarens numera framlidne man. Hon verkar ha älskat honom högt.
Det är snart tio år sedan jag trodde att Ekman avslutade sitt författarskap. Då med en roman där hon mer leker med än beskriver sitt författarskap. Löpa Varg känns åter om ett avslut, hon beskriver sitt förhållande till sin man och till den ständigt närvarande skogen och dess invånare. Speciellt vargen. Hon har i en intervju sagt att hon inte begriper varghatet. Undertecknad står lika frågande. Var kommer det i från? Att samer vill skydda sina renar har jag en viss förståelse för, men storsvenskens hat?
Ekman visar upp en man som på sitt manliga vis hyser oro för en ensamströvande varg. Väldigt subtilt. I sin kropps degenerering verkar han identifiera sig med djuret så mycket att han tycker sig löpa varg, ikläda sig varghamn och ströva fritt i skogen. Det är rörande och speglar säkert på något vis författarens bild av sin egen man. Miljöbeskrivningarna är (som vanligt) fullödiga. Den skog hon beskriver når mina näsborrar, får mig att höra granarnas susande och den avlägset skriande lommen. Levande och omistlig.
Att detta är den sista roman vi får läsa av Ekman låter jag ändå vara osagt. Jag hade fel förra gången. Avslutningen andas dessutom kriminalroman. Det vore väl lämpligt att avsluta med en deckare, eller vad säger du Kerstin?
