Philip K Dick
Kategori: Kulturellt, gudbevars., Litteratur, SF
Är ett lite konstigt ekivokt namn men det får man inte haka upp sig på. Den allestädes närvarande dottern presenterade mig för en lista ”The 100 novels to read before you die” innehållandes de 100 bästa böckerna enligt de anställda på den engelska bokhandeln Borders. Efter en genomläsning insåg jag att endast 25 av de berörda klassikerna hade passerat genom mina litteraturkänsliga händer. Om inte bestört så i alla fall lite förbryllad beslöt jag mig för att detta måste det bli ändring på. Listan hade dessutom en geografisk spridning som gick utanför den anglosaxiska världen. Hasek, Pamuk, Dostojevskij, Jelinek etc. Sådant är alltid glädjande. När amerikanarna sätter ihop en dylik lista får man vara glad om det är 10 icke engelskspråkiga författare med.
Philip K Dick fanns alltså med på den. Måste säga att jag är lite förvånad över av att jag inte läst något av honom. En SF-författare som det dessutom är Sam J Lundwall som översatt. Jag fick i alla händelser ett projekt. Jag bör läsa lite fler av klassikerna (vad nu en klassiker är).
Den första jag gav mig kast med var ”Ur led är tiden” av nämnde Dick. Den fanns visserligen inte på listan (The man in the high castle hade de valt) men andra listor som jag var tvungen att leta upp av ren nyfikenhet innehöll den boken. Jag tycker inte att det är nödvändigt att läsa just den bok som tas upp, det räcker att bekanta sig med något verk av författaren.
Boken är från 1959 och utspelas 1998. Det känns alltid lite märkligt att läsa en bok om en framtid som vi redan passerat. Huvudkaraktären Ragel Gunn lever ett stillsamt liv i en liten stad där han fördriver tiden med att tävla i en väldigt avancerad tävling som stadens tidning publicerar dagligen. Det är ett heltidsarbete och det är också så han tjänar sina pengar, han vinner varje dag. Men det är något som är fel. Han känner sig bevakad, paranoid. Dick lyckas någorlunda med att skapa den där lite mystiska stämningen mitt i 50-tals idyllen. Och där ligger väl lite av kärnan i romanen, en 50-tals idyll 1998. Lite Hitchcock. Relativt underhållande men med en upplösning som blir mer ett jaha istället för ett Aha!
Bestämmer mig för att läsa Do androids dream of electric sheep istället. Den bok som filmen Blade Runner baserar sig på. Adjustment Bureau som jag tidigare skrivit om baserar sig också på ett av hans verk. Liksom Total Recall och Minority Report. Samma lite smygande känsla om allt inte står rätt till i verkligheten. Får återkomma till det.
Bestämmer mig också för att göra en egen 100-lista med böcker som jag läst och själv anser vara en ”klassiker”. Återkommer senare, har bara kommit på 80 böcker hitintills.
