Völsungasagan
Kategori: Historia, Litteratur
Författare/uttolkare: Katarina Harrison Lindberg
Diktverk som väl platsar bland de isländska sagorna, fornnordisk till sitt ursprung. Nedskriven runt 12–1300-talet av en isländsk munk, då på vers. Isländsk rimcykel som jag är tacksam att jag slipper här. Historien berättas på prosa av författaren, eller uttolkas. Det är lättläst, med miljöbeskrivningar som jag antar författaren själv står för.
Sagan måste ha varit väl spridd i den germanska världen. Samma historia hittades i Tyskland, (”Nibelungenlied” handskrift från 1200-talet), vilket gav Richard Wagner stoff till operan Nibelungens ring. Inspiration för ett antal författare (Tolkien sa dock att han inte hämtat någonting från sagan, ingen tror honom). Men även inspiration till de nazistiska ideologiska krumsprången.
Det är en ren saga. Asagudarna är ständigt närvarande, drakar, hamnskiftare, magiska kärleksdrycker. Mycket underhållande om man intresserar sig för genren, författaren har gjort ett mycket gott arbete i sin prosabehandling av texten. Den är lämplig för gammal som ung.
Centralt i sagan är en smedfamilj som utsätts för gudarnas lättsinne. Gudarna råkar döda yngsta sonen, för tillfället i utterhamn, och äter honom till middag. Loke får order om att ställa allt till rätta (för det är naturligtvis han som ställt till det). Därmed rullar historien (efter vad som kan kallas prolog) i gång om guldskatten som förblindar sunt förnuft och bara leder till ond bråd död och som skapar, vad jag antar är Nordens kändaste myt, den när Sigurd Fafnersbane dräper draken Fafner med ett svärdet Garm. Ännu mer central är ätten Völsunga, dit alla manliga huvudpersoner kan spåra sitt ursprung.
Även om den är en saga kan flera av de personer eller ätter som förekommer i den identifieras som verkliga. Vilket är det vanliga när det gäller isländska sagor. Jag hänvisar oftast till Ingvar den Vittfarnes saga blandning av verklighet, myt, saga och ren skröna. Går det att förbättra en historia är det din plikt att göra det, som en vän brukar säga. Går det dessutom 1000–1500 år och filtreras genom ett antal fromma munkar, då hinner det hända mycket med historien.
Sagan utspelar sig under Attilas tid (död 453). Han spelar en stor roll i den senare delen. Om sagan är så gammal låter jag vara osagt, men håller det inte för otroligt. Berättelsen är antagligen hopsatt av olika historier (att jämföra med Jobs bok, vilken antagligen utsatts för samma behandling). Verkliga karaktärer och händelser förekommer i alla isländska sagor, återkommande eller som referenser. De kommer tillbaka i sagorna, som statister eller som huvudperson. Det är samma med de mytiska gestalterna eller ätterna. De tillhör samma referenspunkter och något som alla vid den här tiden kände till.
Är man det minsta intresserad av isländska sagor (men tycker de är för jobbiga att läsa) eller nordisk historia från folkvandringstid är detta en bok att ta till sig.
Sagan har fått mig att kontemplera över varför smeder oftast är dvärgar. Har de att göra med att de är kortare till växten och därmed har lättare att ta sig fram i gruvorter? Den frågan lär jag återkomma till. Vill även rekommendera The Huns in Scandinavia av Karl O Högström, en välunderbyggd tes om hunnernas förhållande till Norden. De förekommer mer än en gång i de isländska sagorna, Högström använder sig av DNA för att bevisa hur närvarande de var i samhället under folkvandringstid.
