Egil Skallagrimssons saga
Kategori: Historia, Litteratur
Det är ytterligare en saga där huvudpersonen inte förekommer förrän långt in i sagan. Det beror på att det är en släktsaga (vilket väl alla Islands sagor är) och flera led ska redogöras för innan huvudpersonen får träda in på scenen.
Inledningsvis handlar det mest om Torolf, Egils farbror som hamnar i konflikt med Harald Hårfager på grund av att han baktalas av sina fiender. Man kan förundras över hur lättledd kungen är. Han tror på lögnarna även om Torolf om och om igen bevisar sin oskuld genom att sköta sitt jobb som länderman bättre än någon annan. Han tas till sist av daga av kungen själv. Farfadern och Egils far flyr till Island.
Intressant i första delen är att vi får beskrivet hur en länderman sköter sina sysslor i de absolut nordligaste delarna av Norge vid senare delen av 800-talet. Skatteuppbörd från samerna, kontroll på marknaderna. Torolf hjälper dessutom en kvänkonung (Faravid) att värja sig mot kareler. Senare hjälper han honom också med en straffexpedition till Karelen. En inblick i stridigheter inom Norden och dess grannar österut. Att betänka när man också vet vilka problem svearna hade med de baltiska och finska stammarna. Sorgligt bortglömda, de var kanske till och med värre än de svenska östfararna, som i huvudsak ägnade sig åt handel.
När Egil dyker upp i sagan är släkten etablerade på Island. Han är en synnerligen obehaglig person som måste lida av någon psykisk åkomma. En psykopat som slår ihjäl folk efter eget skaplynne. Så obehaglig att inte ens hans egen familj har något förtroende för honom. Mycket riktigt sätter han de flesta i rejäla knipor eftersom de enligt släktskap inte kan neka honom hjälp. Haralds son Erik Blodyx har tagit över styret i Norge. Egil dräper bland annat en av hans män och blir fredlös.
Sagan utspelas till mycket liten del på Island. Oftast är karaktärerna i Norge men även England där Egil och brodern deltar i slaget på Vinheden (Brunanburh). Ett slag som ska vara historiskt belagt. Som oftast i isländska sagor är det när berättelsen befinner sig i Norge som den är intressant. Livet på Island ter mig som lätt långrandigt med dessa ständiga ättestrider som de verkar behöva för avbrott i det dagliga värvet av lantbrukskaraktär.
Här finns också en kort historia när Egil far till Värmland för att inkassera skatt för den norske kungen. Utöver det härjar han Danmark, Kurland och svenska (dåvarande danska) västkusten. Han genomlever fyra norska kungar (Harald Hårfager, Erik Blodyx, Håkon Adelsteinfostre, Harald Gråfäll) under förra delen av 900-talet. Han kommer på kant med dem allihop. Dock hittar han någon form av moralisk kompass under åren och framstår stundtals som rätt vettig med befogade krav på sin omgivning.
Det finns en vurm i isländska sagor för den här typen av karaktärer. De beskrivs som en form av Terminator som inte går att ta av daga. Trots att de terroriserar större delen av befolkningen och verkligen uppträder om de psykopater de är, finns det en form av beundran. Så uppfattar man inte islänningen av i dag. De är beroende av andra, speciellt USA.
Det här är en av de mer kända sagorna och tillsammans med Njals saga dyker den ibland upp som en bok man måste läsa enligt olika 100-listor. Den håller hög kvalité och är väl läsvärd, speciellt om man inte är så bekant med de isländska sagorna. Denna mix av faktiska historiska händelser, rena skrönor och propaganda för den egna ätten. En fascinerande värld.
