Mick Jagger
Kategori: Litteratur, Musik
Författare: Philip Norman
Är väl en av de mest uppburna biografi-författare som England producerat. Läste tidigare hans biografi över John Lennon, lika tjock som den här. Lennon framstår där inte som en särskilt sympatisk figur, trots att Norman anser att han utgjorde tre fjärdedelar av Beatles. Också känd för att anses vara anti-McCartney. I hans biografi över gruppen framstår basisten som högst manipulativ. McCartney ska ha ansett biografin vara skit. Men boken anses vara den bästa biografin som skrivits. över gruppen Han rör sig inom det där området. Beatles, Stones, Clapton etc. Duktig rock-journalist, seriös, noggrann. Bra språk som lyckas med att hålla intresset uppe i 650 sidor (en otymplig pocket). Han är både ironisk, saklig och det finns passager där han med one-liners klär av rockhjälten hela myten.
Barndomen som spirande atlet i ett medelklasshem avhandlas. Hur utvecklingen gick mot ett större musikintresse tillsammans med Keith Richard. De var kompisar tidigt, men kom ifrån varandra tills de träffas igen och ansluter till ett av Brian Jones nystartat band, Rolling Stones. Mick värvas på grund av att han visat framfötterna hos Alexis Korner. Även om biografin i huvudsak handlar om Jagger blir det ofrånkomligt även en biografi över bandet.
Mick tar i ett tidigt stadium över ledarrollen i Stones, oavsiktligt kanske. Brian Jones har inget att sätta emot trots att det är på hans initiativ bandet startats. De två medelklasskillarna med fina manér och som vet hur man för sig. Kvinnotjusare. Råder det en konkurrens verkar det bara vara Jones som är medveten om den. Managern Oldham föser dock fram Jagger i förgrunden som en tydligare representant för bandets image. Det skitiga (trots Jaggers nogsamma hygien), uppkäftiga. Oldham framställs inte i särskilt ljus dager av författaren. Mer upptagen av sig själv, ser bandets framgångar som en språngbräda för en egen karriär men också mycket viktig för deras medgång.
Bandet tjänade relativt tidigt enorma summor pengar, trots att Allan Klein lade beslag på en hel del av dem. Det tycks som att dessa pengar gör att Jagger får en typ av hybris under sitt lager av perfekt engelska gentleman. Det skrivs inte ut, men det ligger i undertexten. Hans hantering av sina kvinnliga bekanta, speciellt Marianne Faithful. Eller Marsha Hunt som enligt överenskommelse föder honom ett barn, no strings attached. Jagger går obekymrat vidare till Bianca, tillsammans med Faithful den mest kände av hans kvinnliga bekanta. Där börjar också ett jetset-liv, jag minns från mina tonår hur Jagger ständigt förekom i skvallerspalterna och tappade relevans i min musikaliska värld. Efter ”Exil on main street” – inget av betydelse. De peakar 1968-72.
Därmed blir perioden efter, 70-talet och framåt, rätt ointressant för mig. Boken sträcker sig till 2010-talet (ederad 2012). Det är en lång radda av kvinnor som avhandlas (han verkar i det närmaste vara sexmissbrukare). Ett antal filmprojekt som inte blir av. Författaren uppehåller sig mycket vid den förmenta filmkarriär Jagger har. Ända från 60-talet och framåt. Det blir några filmer, men majoriteten rinner ut i sanden. Fitzcarraldo, Herzogs djungeldrama, hade först Jagger som huvudrollsinnehavare. Stor del av filmen spelades in men på grund av förseningar var Jagger tvungen att hoppa av. Herzog tog då in Klaus Kinski för att ta om projektet. Resten är historia som man säger. Keith Richard verkar ha haft större framgång genom att bara vara sig själv, utklädd till pirat.
Det blir ändå en rätt hyfsad biografi, framför allt på grund av författarens respektlösa förhållningssätt. Ytterligare en bild av ett hybrisansatt egotrippat rockgeni som vägra växa upp, en förvuxen tonåring. Jagger är dock en mer komplex individ vars rastlöshet håller honom på ständiga resor som skatteflykting. Det är ingen hejd på hur långt han kan gå för att undvika skatt. Samtidigt är han charmig och till skillnad från Richard verkar han ha ett gott förhållande till sina sju barn. Han vill bara inte ta hand om dem.
Det finns en dokumentär om Anita Pallenberg på SVT Play just nu. Den passar bra att se tillsammans med den här boken. Vad som förbryllar med den är att jag trott hon var från Sverige. Hon betraktade sig själv som italienska men hade tyskt påbrå på sin mors sida. Dock säger hon i dokumentären att hon även har svenskt påbrå men inte vilket det är.
Läser man Keith Richards Livet får man ytterligare perspektiv. Inget perspektiv framställer dock någon i särskilt ljus dager.
