Max Pesos

Tredje delen i trilogin Vargskinnet

Författare: Kerstin Ekman

Man längtar liksom till Svartvattnet. De jamtska skogarna och fjällsluttningarna. Myltan. Frosten de klara höstdagarna. Den oändliga skogen.

Vargskinnet är en trilogi där tre generationer skildras mor-dotter-dotterdotter. De får varsin bok. Hillevi i Guds barmhärtighet, dottern Myrten i Rompan går och slutligen dotterdottern Ingefrid. Nästan ett helt 1900-tal hinner förlöpa under berättelsens gång. Elis är mannen som löper som en röd tråd genom deras liv.

Inledningsvis fjärmar sig romanen från Jämtland när Ingefrid försöker komma till ro med sig själv. Det går så där. Berättelsen har åter hamnat i Stockholm och hennes religiösa grubblerier tar allt för stor plats. Det är nästan så att jag retar mig på henne. Men halvvägs in reser hon till sina rötter och berättelsen stannar sen kvar i Svartvattnet. Till min stora lättnad.

Det kan ta tre generationer innan en bygd accepterar någon. Ingefrid blir accepterad på en gång. Myrtens dotter! Som ingen ens visste fanns. Dessutom saknas en präst och Ingefrid fyller den funktionen. Hon gräver i sin familjs historia och hemligheter kommer fram. De som vi läsare redan känner till och vill att hon ska ha reda på. Risten, hennes moster, blir länken till modern och Elis livsberättelse som mest består av hemligheter och halvsanningar kommer i kapp honom, på mer än ett sätt. Han får stå till svars för händelser som inföll redan i första bokens inledning.

Jag har redan skrivit om hennes stilistik och miljöbeskrivningar, det är onödigt att jag upprepar mig. Hon är en nationell klenod.

Valsjöbyn där Ekman bodde i 24 år är förebilden för romanens fiktiva landskap. Likväl som i Händelser vid vatten. Hon måste ha älskat att bo där.

Första delen: Guds barmhärtighet
Andra delen: Rompan går

Soundtrack