Överlevarna
Kategori: Litteratur
Författare: Alex Schulman
Den är tung, full av den ångest du får uppleva som barn och sedan bära med dig genom hela livet.
Tre bröder ska sprida sin mors aska vid det på ytan idylliska sommartorpet vid en sjö någonstans i Sverige. Det blir konflikt, så till den milda grad att en av bröderna tillkallar polis och när de kommer har allt stillat sig. Det var ingenting, det här gången heller. Dramat har lagt sig, som det har gjort genom hela deras uppväxt. Först händelser som trauman, sen ingenting. Två föräldrar som föredrar sig själva framför sina barn och inte förstår barnets värld.
Författaren berättar icke-linjärt om brödernas uppväxt och händelsen som lett fram till inledandet av romanen. Tvinnar ihop en historia som är tung att läsa, men mycket väl skrivet. Torpet blir som ett fängelse, en instängd värld som det inte går att fly från. Bra miljöskildringar som stundtals är väldigt vagt beskrivna, men så skickligt att egna upplevelser blandas med brödernas och blir att man blickar inåt. Det är inte tidsbestämt men blir allmängiltigt. Jag ser ett 60-tal men jag är övertygad att vem som helst kan se vilken tidsepok som helst. Minnas barndomens somrar, förhoppningsvis något ljusare än vad man upplever här.
Att avsluta med att så tvivel i narrativet är inget jag i vanliga fall motsätter mig. Men i det här fallet blir det så omvälvande att trovärdigheten slås ut. Benjamin, mellanbrodern, betraktaren och den osynlige medlarens roll ifrågasätts. Är det hans historia jag fått utan att vara medveten om det? Ett försvarstal med en anstrykning av propaganda. Jag känner mig lurad. Om det nu inte är det författaren vill. Varje enskild individ har sin verklighet, sin sanning, och det är min uppgift som läsare att se igenom. Bilda min egen sanning. Men här känns det som slutet enbart skickar ut mig i samma skog som bröderna är rädda för att gå vilse i och jag mycket riktigt gör det. Är det Benjamins sanning som redovisats är detta inget annat än familjen Bra som fått en son med skev verklighetsuppfattning. Så, vad är det jag läst? Som litterär redaktör hade jag skarpt ifrågasatt det här valet. Men nu är jag inte det. Syfte finns nog, det är bara oklart för mig.
Jag kan inte låta bli att jämföra Schulman med morfar Sven Stolpe. Det finns något som påminner om honom. Lika välskrivet. Lika tungt som när han beskrev sin uppväxt. Lika försvarslöst. Med brasklappen det jag beskrivit i förra stycket.
Jag läser Schulmans krönikor regelbundet och har slagits av vilken duktig skribent han är. Samtidigt har jag förstått att hans uppväxt verkar ha varit långt i från någon idyll. Att detta är en skönlitterär upprättelse för honom själv och hans två bröder. Men vad vet jag.
