Mitt liv som Schaffer
Kategori: Litteratur, Musik
Författare: Petter Karlsson, Janne Schaffer
En betydligt mer jordnära självbiografi än Claptons. De spelar trots allt i samma division vad gäller ekvilibrism i den svåra konsten att hantera en gitarr. Kanske är det för att Schaffer är svensk som jag finner den mer jordnära. Jag känner till det mesta han beskriver, förutom några bandkonstellationer från 60-talet som var nya för mig. För att Schaffer inte hänger sig åt några drogrelaterade utsvävningar, han är professionell ut i fingerspetsarna.
Han är mer ödmjuk när han tillskriver sig att ha påverkat några av våra svenska storheters utveckling. Men han vill ha sitt erkännande. Stort utrymme ges åt Ted Gärdestad där han varit med ända från början och även medproducerade den sista skivan. De verkar ha haft en nära relation. Till skillnad mot Vreeswijk, som inte verkade vara kapabel att ha någon närmare relation med någon. Schaffers beundran har han dock. Men jag kan tänka mig att har man som han spelat med i princip varenda svensk toppartist blir relationerna ibland ytliga, ibland djupa. Björn, Benny och Stikkan Andersson förekommer genomgående.
Ett avsnitt täcker upp den tragiska historien om hans bror. En bild av ett förortsbarn det kan gå snett för, även om man har en berömd bror, eller kanske just därför. Under de kapitlen inser man också hur mycket han har turnerat och tiden kanske inte alltid fanns för honom att ställa upp. Eller om det rent av var en egen flykt från verkligheten. Den frågan lämnas öppen.
Så blir det ett avsnitt med Electric Banana Band förstås. Det verkar som att det är det han är mest stolt över. Avslutningen av boken är ett antal anekdoter som stundtals är riktigt roliga. Han verkar inte säga nej särskilt ofta (även om han inte deltog i ABBA:s turnéer). Han berättar också om sitt samarbete med John Gustafson, som är en speciell favorit för undertecknad. Quatermass enda skiva håller jag för en av de bättre skivor som gjort. Gustafson påstod en gång att det fanns ytterligare en, på mastertape, med Schaffer som gitarrist. Den skulle jag gärna höra.
När Schaffer namedroppar flyttar vi dock upp en division jämfört med Clapton. Dizzy Gillespie, Stan Getz, Billy Cobham, Rune Gustafsson etc. Det är den genren han mest rör sig i, fusion-jazz.
Väldigt lättläst, där man stundtals hör Schaffers röst väldigt tydligt. Killen i dörren bredvid som råkar vara musiker. Han låter oss komma nära, från uppväxten i Blackeberg ut till de stora internationella scenerna.
