Max Pesos

Ett  av de mer misslyckade exkursionerna under sommaren var sökandet efter en fågelfångstfälla på toppen av ett berg i centrala Sundsvall. Berget är beläget i Nacksta och har säkert ett namn, okänt för mig.

Utflykten skedde under en dag då temperaturen låg mellan 25-30 grader celsius. Det var med andra ord olidligt hett. Jag startade bakom den låsta psykiatriavdelningen, vilket borde ha varnat mig. Uppgiften var hopplös från början.

Skogen var full av vindfällen, då menar jag inte ett träd här och där. Det var massiva högar som kunde lura in mig väl femtio meter innan jag insåg att vidare framkomlighet var omöjlig och det bara var att vända för att hitta en annan väg. Berget hade en rejäl lutning, i den flämtande hettan fick jag versioner av branta stup a la Anderna och kände mig stundtals som när Kapten Haddock kämpade sig fram bland myrslokar och anakondor.

Väl på toppen började mitt sökande vilket visade sig vara förgäves. Mina uppgifter om fällan är från 1988 och med tanke på den rika förekomsten av mossa började jag frukta att den helt enkelt var övervuxen. Men, det kan mycket väl berott på att jag vid det här laget var helt slut och inte kunde ordna mina tankar i någon förnuftig mening. Solen stekte, vattnet var slut, benen kändes som två medhavda vedträn och hade ingen egentlig koppling till min övriga lekamen. Mitt livsmantra "det är roligare att gå lite vilse än att veta var man är" verkade som en något överskattad ideologi. Idén att köpa en modern mobiltelefon med inbyggd GPS verkade inte längre så dum.

När jag sitter och pustar ut faller min blick på ett litet monument bestående av ett antal stenar. I mitt då mörka sinne antog jag att någon mer än jag besökt berget och ville manifestera detta genom att bygga ett minnesmärke av vad som fanns tillhanda. Exempelvis ett antal stenar som bara stod och skräpade, kanske i en rund eller oval form med rätt exakta avstånd mellan sig.

Jag överlevde dock dagen.