Max Pesos

Dramaten

Han är så förslagen den blivande engelska kungen att han kommer ut på scenen, innan föreställning, i form av Jonas Karlsson och gör oss till förtrogna. Vi tycker alla att han är charmig där han placerar ut lite rekvisita "som är bra att ha". Det fortsätter pjäsen igenom. Richard vänder sig till oss, förklarar vad han ska göra sen genomför han sina planer och vi kan inte protestera. Han har gjort oss till sina medbrottslingar. Vi väntar till sist bara på att han ska dö så att ingen får reda på att en Dramatenpublik är medskyldiga till några av de mest omdiskuterade morden i Englands historia. Ja, om det nu är mord. Shakespeare gör som han vill med historien. Morden på de två småprinsarna är aldrig bevisade, de bara försvann.

Scenografin är minimalistisk och kostymerna är just kostymer, med vita skjortor till. Damerna är klädda i svart. Det kan bli lite förvirrande när den uppsjö karaktärer som författaren vanligtvis rör sig med ska spelas av endast 10 skådespelare (sic!). Karaktärerna kan bli svåra att hålla isär trots att det används glasögon eller att skjortärmar och byxben kavlas upp. Det blev en livlig diskussion i pausen om vem som var vem där den allestädes närvarande dottern blev en aning osäker när vi hade skilda åsikter. Jag är ju mycket äldre och kan dölja min osäkerhet på ett betydligt illistigare sätt.

Men det är Shakespeare och det ska spelas med så få åthävor som möjligt och scenografin ska vara precis så karg som den här var. Skådespelarna ska vara skådespelare som spelar en pjäs så bra att vi glömmer bort att det är en pjäs. Tolkningen av texten är det centrala. Den här ensemblen gör ett strålande arbete, med något undantag.  Jonas Karlsson regerar på scenen som den kung han är.