Max Pesos

Peter Lucas Erixon var en författare jag stötte på för kanske 20 år sedan. Jag läste en kurs på Mittuniversitetet (fast det vara ”bara” en högskola då), Kreativ Svenska A. Han var inbjuden, tillsammans med Birgitta Lillpers, att föreläsa om sitt författarskap. Väldigt intressant. Dock var det några elever i kursen som förläst sig på Marx och ansåg att ett författarskap förpliktade. Hade man inget viktigt att säga, det vill säga något politiskt manifesterande, borde man inte skriva alls. Vad jag minns mest från den där eftermiddagen var Erixon förvåning och Lillpers förtvivlan. Lillpers hade definitivt inte väntat sig detta och jag kunde inte annat än tycka synd om henne när hon angreps från vänster på ett väldigt orättfärdigt sätt. Jag kan själv inte påminna mig om att borgarbrackan Marx någonsin uttryckt sig på det sättet.

Däremot fick jag nöjet att bekanta mig med Erixons författarskap. Slagruta var en novellsamling som jag fann mycket nöjsam att läsa. Speciellt novellen ”Yttersta dagen” som på ett väldigt osentimentalt sätt beskrev den sista dagen i mänsklighetens historia. Hans poäng var väl att vid ett sådant tillfälle, i Erixons fall beskrivet som ett Harmageddon med fåglar som de första som blir medvetna om den förestående katastrofen, vänder man sig till Gud. Oavsett frånvaro av tro, eller inte.  Mycket väl skrivet.

När jag nu läser hans tio år gamla Röster och brus – The New York tapes, kan jag inte annat än att åter imponeras. Romanen är skriven som en bandupptagning. Nästan som ett teatermanus utan scenanvisningar. Endast de röster som fastnat på bandet och någon kommentar om att bandet tar slut eller om det eventuella bakgrundljudet som påfallande ofta är musik. Han har alltså skapat ett soundtrack till sin exposé över de vinddrivna existenserna som samtalar. Några personer som befinner sig i ”utkanten av den stora stadens undre värld”. En av dem är svensk och jag kan inte annat än tro att det är Erixons alter ego i berättelsen som ger utrymme åt sina egna funderingar runt ett sådant stort ämne som vår existens på denna planet. Lika osentimentalt som tidigare. Utan större åthävor. Briljant berättartekniskt sett. Och framförallt djärvt.

Han återkommer till att tro. Tro på något högre väsen som sannolikt är Gud. Erixon har själv i en intervju sagt att han inte är troende. Men det har jag svårt att tro. Den svenske karaktären i romanen rör sig med en missionerande retorik och den ges väldigt stort utrymme. Som om den är huvudsyftet med historien. Det kan tyckas att den är naiv i sitt ”gör mot andra vad du vill att de ska göra mot dig”. Men jag håller inte med. Det är så enkelt som Erixon beskriver det, varför göra det krångligare?

Det är inte omvändelse i kristen mening han förespråkar, eller rättare sagt är det bokens svenske karaktär Johnny som gör det. Han skiter i vad du tror på, bara du gör det som känns rätt och riktigt. Han tror på en inneboende godhet hos människan. Bara det budskapet torskar jag på rakt av. När det dessutom är skrivet på denna osentimentalt raka prosa med en dramaturgi som jag nästan får hitta på själv, då är jag helt såld. Visar dessutom att Erixon har något viktigt att säga, att vi alla har det. Man behöver inte hämta sin inspiration hos någon filosof eller politisk tänkare. Det rätta finns redan inom dig.