Max Pesos

Man kan väl få minnas sin barndom i ett rosa skimmer, om man vill. Det gör Morgan Larsson. Vi får följa hans alter ego Morris genom alla stadier i grundskolan från samlandet av filmstjärnor till sexdebuten av en säkert finnig ung man. Men det sista vet vi inte. Han kan ha haft en persikomjuk hy som var helt obefläckad av den förhatliga tonårsacnen. Det lämnar Larsson åt vår egen fantasi. Vi vet ju redan hur vår tonårstid såg ut om vi nu är i den lyckliga sitsen att vi alls minns den. Annars går det att använda romanen till att trigga igång just det minnet. Jag är född tio år för tidigt för att ha upplevt 80-talet som ung tonårsrebell. Däremot har jag flera bekanta som får något drömmande i blicken när axelvaddar och Frisco nämns. Som sen också helt okontrollerat brister ut i ”Summer of 69” i en allt annat än ren tonart. Lyckan går dock inte att ta miste på. Själv blev jag onåbar när en dokumentär om Black Sabbaths inspelning av Paranoid gick på TV häromkvällen. Så jag tänker minsann inte kasta någon elak nostalgisk sten i någons glashus. Allra minst i Morgan Larssons. Ty detta är en synnerligen trevlig läsning. Det finns något befriande i att det inte är historien om ett mobbat barn eller alkoholiserade föräldrar. Det är om oss alla andra, vi som inte stack ut. Vi som hade en normal (nåja) uppväxt och de nojor som vi fick brottas med. Ångesten av att glömma badbyxorna, rädslan för att kyssas första gången.

Det ska sägas att det finns ett litet mörkt stråk i historien, men det är mer roligt än ångestladdat. Morris rädsla för att vara psykopat och hans neurotiska försök att förhindra att det bryter ut fullständigt. Skrivet med den nerv som bara en tioåring kan uppleva.

Jag är imponerad av hur Larsson minns allt. Har han skarvat till gör det ändå ingenting. Det är huvuddragen av en uppväxt under både 70- och 80-talet där alla små fyrtorn som anger skär och riktning är med. Kanske inte stor litteratur som vinner ett nobelpris när han uppnått en mer aktningsvärd ålder. Men en litteratur som behövs. En hyllning till vanligheten, vad nu det är. Igenkänningsfaktorn är ibland smärtsamt hög, men oftast ler man.

Jag kan även känna igen mig själv som förälder under 80-talet. Ekonomin var inte på topp (trots att det är den vanliga bilden av detta decennium), åtminstone inte för oss vanliga småbarnsföräldrar. Man fick vända på varje krona, precis som det säkert alltid har varit. Min sympati till Larssons föräldrar som verkar ha fått till en rätt vettig unge ändå.