Hårdock - håjaja
Kategori: Musik
Besöker den lokale vinylhandlaren lite då och då. Jag tror att han och jag har helt olika syn på det mesta när det gäller musik. Vilket är rätt konstigt. Vi är ungefär jämnåriga och verkar uppenbart tycka lika mycket om musik. Vi har tidigare haft en diskussion om vilken av Stooges plattor som är bäst. Tänker inte trötta ut er med den. Han intervjuades i tidningen och berättade om vilket favoritband han hade, för tillfället. Minns inte vilket det var, men de var definitivt inte bra. När jag sist besökte honom mumlade han om att Deep Purple inte var hårdrock. Vilket jag i viss mån kan hålla med om, idag. Men inte vid den tiden när det begav sig. Hårdrocken har utvecklats även om många kan tycka att den är en stagnerad musikform.
I min värld är det första hårdrockbandet Cream följt av Led Zeppelin och Deep Purple för att till sist landa hos Black Sabbath som satte en helt ny nivå på vad hårdrock var. All hårdrock idag har legat i Ozzys armar, sträckt ut sina egna små armar och sagt ”pappa”. Allt tidigare var bara en variant på den bluesrock som färgade hela 60-talet. Visserligen en hårdare variant, men dock en variant. Men de var också embryot till vad som skulle förfinas hos Black Sabbath. Antagligen stod de, likt Shakesperars häxor, ute på någon ödslig hed i Birmingham och rörde till den där brygden. Så bra den blev. The rest is history, som man säger i Kramfors. Men att påstå att Deep Purple inte har sin del i det hela är lite väl mycket för en gammal fan.
Det hände inte så mycket efter det förrän Metallica ruskade om i genren ungefär tio år senare. Minns hur upprörda fansen blev (ännu senare)när de klippte håret och sa att de skulle inrikta sig på mer bluesrock. Back to the roots! För det som kom senare var Stonerrock och det är rätt roligt att det bildats en ”supergrupp” med Zeppelins basist, Nirivanas trummis och Queens of the Stoneages gitarrist. Them Crocked Vultures.
Hårdrocken idag är uppdelad i så många subgenrer så att jag ids inte bry mig. Har aldrig varit någon stor fan efter Sabbath. Metallica är undantaget som bekräftar regeln och Stonerrocken är väl inte vad man idag kallar hårdrocken, men det var det en gång i tiden. Herrgud hur gammal är man egentligen. Men när hårdrocken har mixat sig med hip hop eller punk, då är jag på banan igen. Ett bra riff är ett bra riff är ett bra riff. Riffens mästare är ändå Clapton och Page samt den där ungtuppen Josh Homme i Them Crocked Vultures (tidigare Queens of the Stoneage). Den senare får oförtjänt mycket stryk tycker jag. Det han gör är riktigt bra och riff är han en mästare på.
En ren reflektion är att både Clapton och Page passerade genom John Mayalls band innan de etablerade sig. Precis som Jack Bruce, Peter Green, Mick Taylor etc. Det går nog inte att underskatta Mayalls betydelse för den moderna rockens framväxt. Eller Ritchie Blackmores betydelse för hur en riktigt bra hårdrocksgitarrist skulle låta. Jimmy Page må ursäkta.
Så han ska minsann inte tro att Deep Purple inte har med hårdrock att göra. Till hans försvar ska sägas att jag minsann också bara mumlade tillbaka. Det var antagligen ett alldeles för känsligt ämne att ta i, för oss bägge.
Harvest records
