Mannen från Barnsdale
Kategori: Historia, Litteratur
Att Robin Hood skulle vara en verklig figur har aldrig ens slagit mig. Jag har helt enkelt förutsatt att han var ett medeltida påhitt. En bra historia som besjöngs och berättades om när barnen skulle sova eller något liknande. Men det tror inte Dick Harrison. Han har penetrerat myten Robin Hood ner till minsta källa och funnit tre-fyra stycken eventuella förebilder.
Jag vet inte om jag ska se boken som en litteraturhistorisk eller historisk biografi. Han tar sig an litteraturhistoria med den noggrannhet som en historiker använder sig av, källkritiskt, och har lyckats kombinera de två ämnena till en förbluffande underhållande bok. Efter att inledningsvis gått igenom ursprungsballaderna har han fått mig att fundera. Mina tankar går till våra egna skillingtryck som förmedlade historier som faktiskt hade hänt och som gavs en skönlitterär touch. Det är visserligen några århundraden mellan de två genrerna, men ändå. Han har mig på kroken, naturligtvis har Robin Hood funnits.
Fast ursprunget till biografin verkar vara att Harrison själv i NE tvärsäkert skrivit att han funnits och därmed sett sig nödsakad att leda det i bevis. Han har självdistans den gode Professorn.
Det är uppenbart att han själv är en stor fan av den fredlöse och hans muntra män. Framförallt gillar han gestaltningen som Errol Flynn gör av honom 1938. De flesta filmatiseringar står sig, enligt Harrison, slätt i jämförelse. Jag kan nästa höra honom muttra över Disneys tecknade film. Åtminstone till en början. Vartefter får den dock sitt erkännande. Det är intressant hur noggrann han är oavsett om det är ett medeltida rättegångsprotokoll från Nottingham eller val av djur i Disneys film. Ingen sten lämnas orörd.
Men framförallt är den underhållande. Speciellt som den analyserar hur karaktärerna har utvecklats genom århundradena. Vissa får en mer framträdande roll, vissa en mindre attraktiv. Därvidlag tycker jag att den hör hemma bland litteraturhistorien. Men vem bryr sig egentligen om det. Jag tror att Harrison hade väldigt roligt när han skrev, säkert lika roligt som jag hade när jag läste.
