Max Pesos

Ture Sventon är en lika riksbekant detektiv som Martin Beck eller Kurt Wallander. Den största skillnaden är självförtroendet. Hos Beck och Wallander är den ständiga frågan, vad är en bra polis? De vacklar själva. Ture Sventon dock, vet att han är Sveriges duktigaste privatdetektiv. Det är bara ingen annan som vet om det. Åtminstone uttrycks det så i den första boken. I de senare vimlar det av kunder hos fröken Jansson i väntrummet. Vilket gör att det är med en viss förvåning man noterar hur Sventon utan att tveka i "Ture Sventon i Paris" lämnar sitt överfulla väntrum för att följa den uppenbart stenrike amerikanske Mrs Smith till Frankrike för att lösa ett mysterium med försvunna slott. Naturligtvis är det Ville Vessla som ligger bakom brottet. "Ständigt denne Vessla".

När jag åter läser min barndoms idol slås jag av hur många logiska fel det finns i historierna. Hur till exempel man som läsare, trots förklädnad, genast igenkänner denne Ville Vessla och  hur ovanligt korkad Sventon är som inte ser det. Men inom genren är inte detta ett ovanligt grepp. Mankell låter ju läsaren ligga ett steg före Wallander. Vilket kan väcka sympati för lagens långa arm.

Samma grepp används i dialogen. Läsaren förstår, men inte Sventon. Han kan bolla missförstånd under en hel sida med någon. Det är mycket enkel humor, men rolig. Som slapstick ungefär. Det får också de yngre läsarna att leva med. De är minsann smartare än den berömda detektiven.

Annars är de vanligaste kännemärkena för T. Sventon hans läspande, den flygande mattan och semlorna. Sventon slutar läspa efter tre böcker. Han var ändå inte särskilt konsekvent i sitt talfel. Det förekommer bara i "Rota" (Rosa), som gör de beramade "temlorna" (semlorna) och i "pitolerna" som inte får glömmas och endast användas i nödfall. Så är det hans namn förstås "Ture Sventon" (Sture Svensson) där han alltså inte läspar på första bokstaven i sitt efternamn. I övrigt läspar han inte alls (I en av böckerna kallar han dock sin sekreterare för fröken Janton. Varför vet jag inte).

Det är likadant med den flygande mattan och "temlorna". Efter den tredje boken är de som bortblåsta. Man kan inte annat än beundra hur Åke Holmberg med några enkla grepp ger oss karaktären av en privatdetektiv som så till den grad naglar sig fast i vårt undermedvetna att vi inte ens reagerar när de utelämnas. Samma lätta handlag har han i sina miljöbeskrivningar. Med bara några ord får han oss att plocka fram en schablonbild ur vårt inre arkiv. Alla vet hur Drottninggatan ser ut en skön sommardag. Eller en oas i öknen, den franska landsbygden, en arabisk liten stad med vita stenhus och så vidare. Ture Sventons följeslagare, den "outgrundlige "herr Omar, hänger med i nästan alla böckerna och det är "ständigt denna Vessla" som agerar skurk. Sventons egna Dr Watson och Professor Moriarty. 

Något som också hänger intimt samman med den förslagne och hökliknande detektiven är Sven Hemmels bilder. Då Åke Holmberg inte riktar in vår fantasi tar Hemmels bilder vid. Vi vet alla hur Ture Sventon, herr Omar och Ville Vessla ser ut. Något som TV var väl medveten om när julkalendern gjordes. Ture Sventon var kanske inte så höklik som han borde vara, men det uppvägdes mer än väl av Helge Skoogs lysande gestaltning. Men Ville Vessla och herr Omar var som klippta ur Sven Hemmels bildvärld.

En bra barnbok ska ha olika nivåer. Den ska kunna roa en vuxen lika mycket som ett barn. Barnet kan uppleva spänningen i äventyren och få en riktig kick av att veta före den berömde detektiven att det är Ville Vessla som döljer sig bakom en fastighetsmäklares fasad. Som vuxen roas man av den parodi på detektivromaner som Åke Holmberg presenterar. Eller av den torra humorn. Som exempelvis:
"När tornuren slog halv två hördes en ohörbar knäppning i det erikssonska  patentlåset" 
eller
"Han tittade på fönsterrutan. Den var rentvättad. Felet var bara att den var rentvättad för mycket länge sedan. Tiden går". En ytterst lakonisk slutpoäng.

Förutom böckerna, finns Ture Sventon som serie, radiopjäs, film, TV-serie. Det finns också samlingsvolymer. Den kronologiska lista jag ställt samman innehåller bara böckerna. Vissa (puritanerna) anser att det är bara de tre första som räknas. Men nog tycker jag att de flesta håller för en läsning.

Ture Sventon, privatdetektiv (1948)

Ture Sventon i öknen (1949)

Ture Sventon i London (1950)

Ture Sventon i Paris (1953)

Ture Sventon i Stockholm (1954)

Ture Sventon och Isabella (1955)

(Novellsamling) (1965)
Ture Sventon i spökhuset
Gipsfoten i Tyrolen
De blå byxorna
Ett mysterium i Venedig
Kung Sigismunds rustning

Ture Sventon i varuhuset (1968)

Ture Sventon i Venedig (1973)

1999 gavs det ut en bok om Ture Sventon av Karl G. & Lillian Fredriksson. Det är den som gav mig anledning att återvända till min barndoms idol.
 "Använd bara pitolerna i nödfall" - En bok om Ture Sventon