Klarar sig bättre utan botmedel
Kategori: Litteratur
Det är bara regn
Författare: Alicia Kassius Eggers
Det är en ström av ord som formligen forsar fram på sidorna trots att layouten har lämnat stora vita ytor som om vi behöver tänka över vad vi nyss läst. Och det behöver i alla fall jag. Eggers kan formulera sig men ibland funderar jag över om hon verkligen har koll på vad det är hon formulerat. Det låter snyggt, men säger det något? Andra gånger är det alldeles lysande. En väl genomtänkt oneliner.
Jag föredrar att se texten som prosapoesi då den balanserar mellan bägge uttrycken. Det finns en historia, eller snarare en nekrolog över en död kärlek som utspelar sig i en medelklassmiljö i Stockholms innerstad. Huvudkaraktärerna är gothare som då kan ses som ett originellt grepp och tillåter samtidigt författaren att använda sig av den överdrivna dramaturgi som gothare verkar befinna sig i. Det är aldrig långt till medicinskåpets överdos eller rakblad. Det ligger hela tiden som en undertext och gör mig nästan besviken över hur döden till sist inträffar. De är fullständigt normala människor som älskar och dör precis som vi andra. Den känslan har Eggers fångat väldigt precist och skickligt.
Hon lyckas också fånga den där manligheten som genomsyrar hela samhället oavsett om det är störiga hårdrockare eller under lugg bligande emos. Kvinnan i historien framstår som behövande. Mannen går sin egen väg.
Texten är sprängfull med populärkulturell intertextualitet i form av bland annat The Cures texter, vilket blir lite tröttsamt. Som om författaren vill höja statusen på den formen av kultur. Att texten letar efter vänner där ute bland läsarna. Ett ”vi” som förstår The Cure förstår säkert också den smärta som texten vill förmedla. Det är helt onödigt förstås. Saknaden och smärtan framgår med all önskvärd tydlighet. Jag tycker mig kunna se den här osäkerheten hos fler unga författare. Vill man förankra sin egen kulturella insats i ett sammanhang som den ska förstås utifrån? Intertextualitet är inget nytt, men det överflöd som förekommer i den här historien (och andra) gör ingen direkt nytta. Är det meningen att exkludera andra, skapa ett eget sammanhang känt för endast invigda så är det helt misslyckat. Jag är vare sig gothare eller stockholmare och har dessutom aldrig uppfattat litteratur som finkultur vilket verkar vara den status man försöker uppnå.
Texten är bra och väl värd att läsa trots att den säkert hade vunnit på att vara lite mer avskalad.
